Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vanlig dag i december 2010...

Annons

Den vackra men kalla och snörika vinterdagen tisdag 7 december vandrade jag insvept i varma kläder i julkortslandskapet omkring de centrala delarna av stan. Den ståtliga Gävlebocken blickade majestätiskt ut över oss flanörer, unga som gamla. Fattiga såväl som mindre fattiga.

En paus på kafé lockade. En kopp varm choklad med lättvispad grädde på toppen rann varmt ner i kall strupe.

Utanför kaféets fönster glittrade julprydd gata. Människor gick förbi. En del huttrande, många lika varmt klädda som jag själv. En del såg riktigt jäktade ut kunde jag notera från kaféets varma mysiga hörna.

Ute i kylan igen hördes musik från det stora men ganska ödsliga torget.

Plötsligt fanns de där. Några av samhällets marginaliserade. Ett par män framtvingar toner ur ett dragspel och en trumpet. Jultoner – till ackompanjemang av köldångande andetag från främmande musiker som hoppas på slantar från förbipasserande.

Framför spelmännen fanns en liten klunga män. Troligen ystra och uppvärmda av flaskvärme försökte några sig på att dansa tillsammans.

Liksom övriga Svenssons skyndade jag på stegen förbi. Jag hade ju ett viktigt ärende på intilliggande apotek.

Inne på apoteket var det varmt och gott. Måste köpa lite av deras egen senap till julbordet tänkte jag och gjorde inköpet.

Hann notera viss uppståndelse vid kassan. Två av de män som nyss dansat ute på torget hade förflyttat sig in i entrén. Vad de gjorde där vet inte jag. Men störande var de inte. Måhända sökte de en stunds värme. Kanske drack de något som värmde också. Vad vet jag.

Det jag vet är att personal på apoteket ringde efter polis, som ”skulle komma omgående” som det uttrycktes. Ingen, vare sig personal eller kunder, bad männen gå ut ur entrén.

Någon minut senare var de borta. Men utkommen på torget ser jag att polisbil anlänt. De stannar och konstaterar att det man sökt inte finns på angiven plats. De åker vidare.

Efteråt skäms jag så otroligt att jag inte upplyste polisen om att dessa män inte stört någon inne på apoteket. Jag skämdes där jag stod undrande ute på torget över samhällets prioriteringar.

Tillkalla polis för två av samhällets utslagna. För dåligt och för tunt klädda i den bitande kylan. Två människor där kanske alkohol värmde stelfrusna händer för en stund. Samma värmande alkohol som kanske medför att två människor också somnar in för gott ute i vinterkylan.

Drogmissbruk av vad slag det än må vara är väl bara ett utdraget självmord. Alla får inte plats på Härbärget på Stallgatan. Där övre våningen är reserverad för aktiva missbrukare. Den nedre – Birkavåningen – är reserverad för rehabilitering och utslussning av män, ungdomar som skrivits ut från behandlingshem. Moment 22, eller hur?

De utslagnas skara växer. Nästa gång kan det vara en utslagen i vår nära omgivning. Går vi förbi då också? Ringer vi polisen då också?

Jag har givit mig själv svaret. Vad svarar du?

Sonja Johanson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons