Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett hån mot sunt förnuft

Annons

Svårt sjuke Ardian Krasniqi, 13 år, kan enligt läkarintyg dö om han inte får rätt vård men den trygga ”skygglappsmyndigheten” Migrationsverket ( MV) som har hand om ny ansökan säger nej och beslutet kan inte överklagas.

En kvinna från före detta Sovjet ska föda vilken dag som helst men MV tycker att hon ska åka hem och föda där. Anknytningen till gifta mannen är inte tillräckligt stark och att barnet blir svensk medborgare när det föds struntar man i. En romsk kvinna från Serbien föder barn i Sverige men efter 2,5 år så kan i alla fall kvinnan inte få stanna trots att pappan och barnet är svensk medborgare.

Det här är vardagsmat varenda eviga dag för en ”praktiker” som mig ( som arbetat med sådana här ärenden i mer än 20 år) som har cirka 100 ärenden på gång samtidigt. Alltid denna totala brist på hänsyn, alltid denna ofantliga oförmåga att se till barns bästa eller familjens bästa. Bara några hundratal personer per år får stanna på grund av så kallad ”ny ansökan” (det är sannolikt fler som arbetar med ärendena än som får stanna) Vems är felet? Politikernas som beslutade att ge MV sådan enorm makt 2006 och dessutom ge direktör Dan Eliasson och hans trogne vapendragare, rättschefen Mikael Ribbenvik (en av sveriges högsta förvaltningsjursiter som får jobbet innan han ens är jur kand – vilket hån!) som bestämmer hur praxis ska se ut och att det exempelvis är okej att säga nej till en man från Libyen (cirka 20 augusti) eftersom han inte kan bevisa att det är farligt att komma till en stad i Libyen som just nu hålls av rebellerna. När beslutet togs var läget betydligt osäkrare än nu.

Så kallad ny ansökan enligt 12 kap 18–19§ är ett hån mot sunt förnuft, mot människovärdet mot allt som har med rättsäkerhet att göra. Att lämna dessa svåra beslut, som inte är överklagbara annat än i mycket speciella fall, till Migrationsverket är att spela med människors liv och desperation. Man är totalt strålskadade och handläggarna borde inte få arbeta mer än kanske två år innan man gör något annat. Vad det på sikt kan leda till kan vi bara gissa men desperation och förtvivlan är ingen bra grogrund för psykisk hälsa.

Det politikerna ställde till med 2006 måste nu med stor skyndsamhet tas bort. Negativa beslut måste tas av förvaltningsdomstol och i undantagsfall överklagas till kammarrätt. Med en sådan ordning så finns det något hopp men i grunden så måste ju lagstiftningen ändras och man kan inte hålla på och söla på det här sättet som man gör nu med ett parlament som nästan har mer ledigt än öppet.

Tryggve Emstedt

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons