Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett nytt kapitel i vårt liv

/

Min yngre son och jag, båda fyllda av tårar i hela kroppen, har precis kommit hem från en lång resa.

Annons

 En resa som fysiskt sträckte sig Gävle–Avesta–Fagersta, därefter Fagersta–Avesta–Krylbo och sedan Uppsala och Gävle. Det var en resa där vi alla tre, också min äldre son, var med fast ändå inte. Det gemensamma hos oss var dock längtan, saknaden men trots allt, hoppet som vi alla tre bar inom oss.

Jag följde min äldre son och han sin bror, till porten och det är bra, det är starkt. Bra för min äldre son och bra för oss, hur tung än sorgen är, har vi nu alla tre kärleken inom oss. Vi vet också hur det ser ut på platsen där han ska vara, i alla fall utifrån. Det är viktigt och vi har en personalbild, också viktigt. Bilden i fantasin är annars ofta värre än verkligheten.

Vi blev hämtade av en ur personalen, och min och min yngre sons resa slutade vid parkeringen, där vi tog farväl av min äldre son, bara några meter från den grind han klev in genom och började sin resa. En resa som varar ett år och några månader.

Efteråt fortsatte vi tillsammans med en anställd till en annan byggnad där vi fick träffa sjuksköterskan för att gå igenom min äldre sons behov av vård på grund av hans sjukdom. En läkare som numera är pensionerad men har varit väl insatt i hans sjukdom och vård- behov åtog sig att informera personalen per telefon. Personalen upprepade många gånger att det här var helt unikt, inte bara på grund av hans sjukdom utan även utifrån hans bakgrund och hela hans personlighet.

Nu är frågan hur han ska kunna skyddas mot de andra ungdomarnas eventuella elakheter och revirmarkeringar.

Han är en smart pojke och jag vet att han kommer att hantera situationen på bästa sätt. Jag tror att han kommer att klara sin svåra uppgift, att gå igenom denna tid oskadd. För det är vad det handlar det om.

Min yngre son var uppe nästan hela natten och tvättade alla sin brors kläder. Jag hjälpte honom att packa och han packade själv sina skolböcker och några andra böcker för att ha något att läsa.

För några dagar sedan var han i kontakt med sitt gymnasium för att säkra sin plats för tiden efter frigivningen. Han vill inte missa studenten, han vill gå ut gymnasiet och det hela visar hans framtidstro och livsmotiv.

En sak som jag känner är att vi under hela processens gång har blivit stöttade av rektor och lärare, som också trodde på det goda hos honom, och väl bemötta av polisen och av personalen på ungdomshemmet. Jag hoppas att han får gott stöd av den medvetna och kloka personalgrupp som finns där. Och framför allt att han känner styrka och mod genom vår kraft och tro på honom och som vi faktiskt förmedlar. Vi är inte naiva, han kommer att få det tufft ibland. Men då vet han att vi finns.

Men den kränkning vi alla, men mest han, fått uppleva är i kontakten med socialtjänsten i samband med hanteringen och utredningen i den här processen. Det har trots allt gjort oss starkare och detta ska vi försöka lära något av.

Tack till alla som trott på honom och stöttat oss.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons