Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Exceptionellt miljöärende

Annons

Enligt vad som framkommit i pressen säljer Polar Wood sitt fastighetsinnehav i Valbo. Ursprungligen Mackmyra sulfits industriområde inklusive Gamla järnvägsområden och Svavelkistippen i Håde. Det har varit många ägare sen Sulfitfabriken lades ned.

Under 1990-talet, jag kommer inte exakt vilket år kontaktades jag av Malmborg som var naturvårdsskev på Länsstyrelsen.

Hans ärende var att han ville ha min medverkan för att kartlägga var på Bolagets fastighet det förekom kisaska. Att han kontaktade mig berodde på att han fått veta att jag bott nära fabriken under tiden driften var igång.  Åren 1922–1943. Då jag var skolkamrat med överingenjörens yngste son uppehöll vi oss mycket inom industriområdet, vi lekte med blåleran vid de hjul som luftade utsläppet efter kokningen. I syratornet tillverkades svavelsyran för kokningen. Restprodukten blev då svavelkis i stora mängder. Mängder som användes dels som utfyllnad av själva fabriksområdet i å-slänten tillsammans med den urlakade kalken, dels som material för att ta bort växtligheten efter järnvägsspåren. En mycket stor mängd användes till en avfallstipp i Håde.

Anledningen till att länsstyrelsen ville undersöka det farliga avfallets utbredning för hur miljön påverkats. Mackmyra Sulfit AB var ju den som i första hand skulle ersätta eventuella miljöskador. Mackmyra Sulfit hade köps upp av Stora Kopparbergs Bergslag AB och då övergick ansvaret till dem.

Vid vår besiktning konstaterade vi att det fanns olika tjocka lager av Svavelkis inom hela fabriksområdet samt att det fanns ganska tjocka lager av kis på båda sidor av järnvägsspåret, dels det som gick till Håde och dels det som gick till Mackmyra Järnvägsstation efter Salabanan.

Förekomsten av kis efter järnvägen berodde till stor del på att man varje år använde den till ogräsbekämpning.

Vi konstaterade också att skadorna på ömse sidor av spåren var tydligt märkbar på den växande skogen. Det var olika ägare till angränsande skogsmark.

Den del som innehöll den mesta kisen sträckte sig fram till de torvtäkter som gjorts i bäckängarna och till ungefär en höjd av 5 till 10 meter. På den del och fortsättningen ut i ängarna hade tippats en stor mängd avfall till största delen avfall från tiden när flis tillverkades av stubbar.

Områdena på västra sidan av järnvägen var genomflutna av diken och bäckar som också visat spår av påverkan.

Min del i undersökningen var därmed slut och det enda resultat som jag sett av ersättningsfrågan var att Stora Kopparbergs Bergslag och Korsnäs AB förhandlade med de privata skogsägarna om skadorna på mark angränsande järnvägsspåret mellan industrin och Håde.

Vid dessa förhandlingar ersattes de skadade områdena av bolagen.

Det är tydligt att nu börja röra i dessa områden är mycket känsligt.

Försäljningen nu efter att Gavleån är Gävle kommuns vattentäkt måste bedömas mycket hårdare.

Strandskyddsgränsen mot ån och de bäckar som håller Vatten hela år är 100 meter. Det torde vara mycket känsligt att bebygga området väster om det gamla järnvägsspåret. Östra sidan av järnvägen har däremot mera fastare mark .

När det gäller Hådetippen vill jag inom parantes nämna att jag 1989 hittade stolt fjällskivling på sidan mot Järnvägen. Den var oätlig då den var mycket besk.

Den nu pågående fastighetsaffären blir nog en svår nöt att knäcka både för Fastighetsbildningsmyndighet och de som ansvarar för miljön.

Jag är mycket rädd om miljön i de marker jag sprungit som barn.

Karl Gustaf Skoog

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons