Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För dem som aldrig får sin flagga på sociala medier

Annons

Killen med mörkt hår. Kvinnan med sjalen. De som hörs lite extra på bussen. Miljonprogrammens köpare. ”Blattarna”. Människorna som inte uttalar bokstäverna på samma sätt som vi. Det är vi och dem. De och vi. Tillsammans blir vi vi. Attentat, bombningar och mord. Det handlar inte om Paris. Det handlar inte om att det dog ett flertal människor på ett kafé vid namn Bonne Bière.

Det handlar inte heller om de tusentals bombningarna i Europa. Det spelar roll, det skär i hjärtat men alla andra spelar också roll.

För det handlar om de där människorna med det svarta håret. Människorna som inte uttalar bokstäver på samma sätt som vi. De som inte har någon makt, pengar eller en miljonprogramslägenhet i orten.

För var publicerar tidningarna som Expressen, Aftonbladet eller Arbetarbladet något om alla de andra? Förutom IS eller västvärldens problem? För vad hände med världen, planeten Jorden? Det runda klotet i en mångfald av färger. Varför skriker ingen stopp till övriga attentat?

Bombningar av rebeller i delar av Afrika hamnar sällan på första sidan. Och varför skrivs det inte mer om kvinnovåld? Vad hände med de fyllda sidorna med hyllningar för att könsstympning på flickor numera har förbjudits?

För här sitter vi, eller kanske jag, i en evig förundran över varför västvärlden reagerade så starkt på beskjutningen mot folk i Paris. Varför skrek ingen stopp när det bara några dagar innan dog ett flertal människor av bombningar i andra delar av världen som kanske inte klassas som turistorter. Varför skrek ingen stopp för flera år sedan när kvinnor blev stenade i Mellanöstern? Vet ni varför? Kanske är det för att västvärlden bara tänker på västvärlden. För att människan inte har samma hudfärg som den normaliserade. För att vi bor i ett inskränkt land, för vi är så rädda för andra nationaliteter. Rädda för att hjälpa människor vi inte har mött förut.

Det handlar inte om Paris. Det handlar om oss. Oss alla på denna planet. Vi som blev bortglömda, människorna som dog världen över men aldrig fick stödet från västvärlden. De hundra-tusentals som aldrig fick sitt lands symbol publicerad på alla kvällstidningar. Flaggan som spreds på sociala medier och ett nyhetsflöde som tystade skolmatsalar en måndag i november.

Låt oss skrika, skrika över förtvivlan, desperation och svek. Och låt oss stå upp för de andra människorna på samma sätt som vi skulle gjort för västvärlden. För det är nu de nya historieböckerna fylls. Låt oss inte lämna sidorna blanka. Låt oss sätta avtryck, och låt oss avsluta den sista sidan med tårar.

Emma Rustemi

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons