Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har vi rätt att lämna radioaktiva bajspåsar?

Annons

Med Tage Danielsson försvann en viktig röst i debatten om den svenska kärnkraften. Tages monolog efter Harrisburgolyckan 1979 är med rätta en klassiker.

”Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dem att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten”.

Det är nu drygt 35 år sedan den svenska folkomröstningen i kärnkraftsfrågan. För mig var det självklart att rösta ja, för fortsatt utbyggnad och mer kärnkraft. I dag är jag inte alls lika säker. Olyckorna i Tjernobyl och Fukushima har givetvis påverkat mig, men det är faktiskt inte risken för fler olyckor som ger mig mest huvudbry, utan det moraliska dilemma som kallas slutförvaring av radioaktivt avfall.

Det avfall som vi producerar i dag måste förvaras nedsprängt i underjorden i minst 100 000 år innan det blir ofarligt för människor, djur och natur. Tidsperspektivet är svindlande. Det är längre tid än vi männi-skor har odlat vete. Mer än 20 gånger längre tid än vi haft skriftspråk. Under 100 000 år ska minst 25 000 svenska parlament med lika många statsministrar säkerställa att de säkerhetslösningar vi kommer på respekteras och upprätthålls. Lägg därtill att 31 stater för närvarande har kärnkraft och börja multiplicera.

Det säger sig självt att sannolikheten är väldigt låg att en sådan ordning är pålitlig. Förvaringen ska klara en eventuell ny istid och ingen ska någonsin kunna använda avfallet för icke fredliga syften. Avslutningsvis ska ingen av alla dessa statsmän råka bli galen under resans gång. Hur sannolikt låter det?

Sanningen är att vi inte har en aning. Vi vet inte ens om dagens varningsskyltar kan läsas och begripas om tusen generationer. Har vi verkligen den moraliska rätten att kräva att framtidens medborgare ska vakta våra radioaktiva bajspåsar i 100 000 år?

Som affärsman och riskkapitalist är jag van vid att ta kalkylerade risker. Om något går snett är det mestadels bara jag själv som drabbas, sällan med några dramatiska följder. Det synsättet är knappast ovanligt i näringslivet. Att förhålla sig kritisk till kärnkraft är desto mer ovanligt, och de flesta företagsledare man ser i debatten tycks rörande eniga om att Sverige kommer att stanna om vi inte fortsätter med kärnkraft. Till vilket pris. Till vilket pris?

Lennart Grebelius

konstnär och affärsman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons