Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien om en vägg i Västland

Annons

Efter ett halvår av en mängd besvärliga neurologiska undersökningar fick min fru Gudrun hösten 2010 diagnosen ALS. ”Med dödlig utgång” upplyste neurologen oss. Diagnosen var ett chockartat besked för oss båda. Sjukdomen ”äter” sakta men säkert upp den drabbade. Min frus rörlighet försämrades mycket snabbt. Trappor och trång hiss gjorde det omöjligt för henne att ta sig in och ut från vår lägenhet i Gävle.

Bostadsanpassning blev aktuell och Gävle kommuns bostadsanpassare gjorde hembesök. Smärre ingrepp som borttagande av trösklar skulle göras men som den ansvarige påpekade ”Här kan du inte bo kvar om du inte ska bli helt isolerad”.

Ansökan om förtur till mera handikappanpassad lägenhet presenterades, vilket vi accepterade. Gävle kommuns fastighetsbolag Gavlegårdarna ansvarar för förturen.

Veckorna gick men något erbjudande kom inte. Flera förfrågningar från oss gav bara beskedet ”ingen lägenhet aktuell”. Medan vi väntade på besked vistades vi i vårt hus i Västland, Tierps kommun. Min fru hade nu hamnat i rullstol men med synkontakt med naturen. Besök av vänner från min frus uppväxt i Västland gjorde hennes livssituation oerhört mycket drägligare än att sitta i en lägenhet i Gävle.

Ökat behov av hemtjänst gjorde att vi måste bestämma oss hur vi ville ha framtiden – lägenheten i Gävle eller fastigheten i Västland. Vi bestämde oss för Västland.

Biståndshandläggaren i Tierps kommun besökte oss. Vi fastställde vilken hjälp min fru behövde. Smidigt och proffsigt arbete av en rutinerad handläggare. Borttagandet av en icke bärande vägg skulle underlätta för min fru och icke minst för hemtjänsten.

Besök av Tierps kommuns bostadsanpassare, som är minimalt intresserad av väggen utan bara talar om vårt badrum, som vi inte nämnt i vår ansökan om anpassning. Väggen först, sedan får vi se sjukdomens utveckling, var vår tanke.

Efter en tid meddelande om avslag med hänvisning till §9 i Bostadsanpassningslagen, som säger att flytt från permanent boende till vår fastighet i Västland diskvalificerar oss från rätt till bostadsanpassning. Vi uppfyllde icke de särskilda villkor som till exempel behov av närhet till vårdinrättning för akut hjälp.

Överklagande till Tierps kommun men nytt avslag. Överklagande till förvaltningsrätten i Uppsala, som skickar vårt överklagande till chefen för medborgarservice i Tierp för yttrande till förvaltningsrätten, som skickar dennes yttrande till oss, som vi åter ska yttra oss över till förvaltningsrätten.

Telefonsamtal med chefen för Medborgarservice som förstår vår situation men som ett mantra hela tiden upprepar att ”reglementet säger, reglementet säger”.

Hela den här historien har naturligtvis kostat skattebetalarna oerhört mycket mer än borttagandet av en enkel vägg. Förvaltningsrätten dom kom härom dagen och lyder: ”I målet har inte framkommit att Gudrun Hedbom och hennes make gjort försök att på egen hand hitta en annan lägenhet som skulle vara bättre lämpad än den de tidigare bodde i. Förvaltningsrätten finner mot bakgrund av detta att Gudrun Hedbom inte vidtagit tillräckligt omfattande försök att finna en bostad som inte kräver kostnadskrävande anpassningsåtgärder. Särskilda skäl för att välja det i målet aktuella boendet föreligger därmed inte. Överklagandet ska därför avslås.”

Min frus sjukdom ALS förvärrades snabbt hösten 2010. Hon blir rullstolsbunden, rösten allt svagare. Hon skulle alltså enligt förvaltningsrätten själv börja söka handikapplägenhet när det stora kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna inte kunde få fram någon.

Frågan är hur stora krav man kan ställa på en person som inte kan röra sig och inte prata i telefon, det vill säga aktivt söka efter alternativa och anpassade lägenheter?

Bör inte denna bedömning göras utifrån personens förmåga?

Med hänsyn till förvaltningsrättens resonemang skulle aldrig en ensamstående person som är svårt sjuk uppnå förvaltningsrättens krav på att aktivt söka alternativ bostad och därmed få bostadsanpassningsbidrag.

Kraven som ställs på den enskilde måste väl ändå vara rimliga utifrån sjukdomens art och den enskildes förmåga? Ordet kränkande, som används i alla möjliga sammanhang, är i det här fallet verkligen på sin plats.

Gudrun o Anders Hedbom, Västland ,Tierp

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons