Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur kan ni veta att jag lever?

/

Härom dagen fick jag ansökningsblankett från Försäkringskassan gällande bostadstillägg för pensionärer!

Annons

Undrar hur de kan veta att jag lever? Tänkte sända den frågan dit: Hur kan ni veta att jag lever? Men skulle antagligen inte få något svar.

Det ligger människor både här och där bortglömda och blir ”upphittade” då och då på olika ställen, efter olika tidsrymder – från någon eller några dagar till uppåt något år – här i landet Sverige. Bortgångna när? Svårt att fastställa. Uppskjuten begravning, ibland på över ett år, kan tydligen förekomma.

Tydligen finns människor som inte är ihågkomna oavsett hälsotillstånd eller annat av någon enda människa i deras närhet. Barn, barnbarn, släktingar, vänner, grannar, myndigheter eller andra.

Frågan är: Ska det vara så i samhället?

Svaret borde vara ett tydligt nej. Men detta förekommer faktiskt, i enlighet med vad som då och då framgår i media, i det här landet Sverige.

Denna, yvigt och brett, omtalade jämställdhet tycks ligga på ett helt annat plan. Till exempel bland ”stödstrumpegrupper” och liknande, som innehar en social gemenskap och till synes kämpar för sin egen grupps vinning. Förlåt, men jag tycker mig faktiskt behöva ta i litet. Det saknas förmodligen människor som kan skrika högt om detta.

Något liknande forna tiders ättestupan fast nu i det så oerhört socialt anpassade och moderna Sverige i form av ”ALC” (Avlivningscentraler) – där människor verkligen kunde bli omhändertagna, hörda och respekterade kanske vore något att tänka på, med uppgiften

”Vi vet att du lever, men undrar”?

Tolle Lege

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons