Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket är barnen värda?

Annons

I våras var vi flera föräldrar och anhöriga som skrev på listor i protest mot nedskärningar inom barnomsorgen. Namnunderskrifterna blev många och listorna lämnades till ansvariga politiker. Därefter har vi ingenting hört, och ingenting har hänt, förutom att vi börjar se konsekvenserna av nedskärningarna.

Det kan vara i det lilla. Indragna fredagsglassar eller leksaker och rutschkanor som inte blir monterade. Men främst är det i det stora. Självklart stressad och utarbetad personal som gör sitt yttersta för barnens skull, men ändå inte räcker till. Stressade barn, som självklart inte får den uppmärksamhet de behöver. Är man åtta barn på en vuxen säger det sig självt. Särskilt som vikariestopp råder. En pedagog uttrycker situationen så här: ”Det känns som om jag är med och förstör en hel generation”.

Barn som ska växa upp, barn som behöver få trygghet – det finns absolut inga försvar och absolut inga förklaringar som räcker för att motivera att man äventyrar barns hälsa, säkerhet och känsla av att vara sedd och värdefull. Politikers slarv med de allra yngsta och mest utsatta i samhället leder dessutom till schismer mellan personal och föräldrar, där ansvaret bollas emellan och behoven blir otillfredsställda.

Hur mycket är våra barn egentligen värda? Vi säger ”allt”, men blundar och hoppas att det i slutändan ska ordna sig. Barnen har det roligt, personalen är fantastisk, men det är i gliporna verkligheten blir tydlig och skrämmande. Ett hål efter en rutschkana – so what? Men det absolut viktigaste för människor i alla åldrar är att bli sedda, lyssnade till, bekräftade, kramade. Där spelar det ingen roll vad man bär med sig, hur stabil grund man har, men svajar grunden, behövs omsorgen än mer.

Efter sommaren kom barnen tillbaka till helt nya förhållanden, personal som bytts ut, rent av tvingats byta förskolor från ena dagen till den andra. Småbarnsavdelningar är överfulla och blöjbarn får snällt maka på sig, upp till storbarnsavdelning med färre vuxna som får fler arbetsuppgifter i stället för ökad personalstyrka.

Specialpedagoger dras in, barn med särskilda behov, barn från andra länder, etcetera, åsidosätts.

Det är något mycket skevt med ett samhälle där man inte satsar på omsorg. Omsorg är grunden i ett välfungerande samhälle, och dit hör även kultur, att barn får möjlighet och utrymme att uppleva och samtala om sådant de upplever, med eller utan hjälp av fantasin.

Vi bär oss åt som om mötet med den svagare hos oss inte utlöser en lust att skydda och bevara, säger Elin Wägner i sin bok Väckarklocka från 1941. De svagare i samhället är de som behöver mest stöd, ändå är det de man dribblar med eftersom de inte har samma makt och kraft att tala och ställa krav. Det är 2009 och det livsnödvändiga omsorgsyrket är fortsatt nedvärderat. Personalen får knappt några raster. Personalen jobbar många procent mer än de får betalt för. Det går inte ihop. Det vi mest behöver i ett samhälle – oavsett ålder, kön, ursprung – måste vara det högst prioriterade. Vi är alla beroende av en vård och en barnomsorg som fungerar. Det mest värdefulla måste få resurser som gör att det inte rämnar.

Som föräldrar känner vi oss maktlösa. En förälder skrev brev till en rektor och fick svaret att vi föräldrar ingenting kan göra. Så kan det ju inte vara. Det här är en demokrati. Det här är våra barn. Det här handlar om våra barns liv – och vi har ingen makt att påverka?

I Gävle satsas på barnomsorgen, går det att läsa i tidningen. Vi hoppas att det är så, att det inte är tomma ord och bleka löften, och vi hoppas att Sandvikens politiker tar förnuftet till fånga och tar ansvar.

Vi betalar gärna högre skatt för att rädda förskolorna. Att slarva med barnen är dyrt nu och blir dyrare i framtiden.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons