Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är trött på att prata om fartsyndare med min pappa

Jag har en pappa som bor i Gävle. Vi träffas ibland men talar oftare i telefon då jag numera bor i Göteborg. Ett samtalsämne som nästan alltid återkommer i dessa konversationer är min pappas irritation över fartsyndarna utanför hans hus och den hjälplöshet han känner inför situationen.

Annons

Min pappa bor i Forsby. Han växte upp i det hus som sedermera blev en viktig plats i min egen uppväxt, då som barnbarn hos farmor och farfar. Utanför huset har det alltid passerat motortrafik. Mina egna minnen från 70-talets heta sommardagar må vara dränkta i ett nostalgiskt skimmer men jag minns trafiken som bestående av enstaka bilar, långsamma traktorer och vid jämna mellanrum treans buss.

Nu har det gått 20 år sedan min pappa flyttade tillbaka till sitt föräldrahem. Under de åren har Gävles gränser expanderat, inte minst har det byggts hus i Åbyggeby. Fordonstrycket längs med Forsbyvägen har drastiskt ökat, liksom de förare som väljer att inte hålla fartgränserna.

Pappa bor på en höjd strax norr om Forsby, fortfarande innanför bygränsen men i ett område där husen står glest. På Forsby- vägen strax nedanför huset råder en fartbegränsning på 50 km/h.

Den som färdas mot Åbyggeby möter i Forsby några farthinder, de kan sägas markera att här börjar och slutar ett mer tättbebyggt område. När det sista passerats förändras inte fartbegränsningen, däremot finner föraren glesare bebyggelse och inte minst en raksträcka som varar i nästan en kilometer.

Jag förstår mycket väl att vissa bilister har svårt att hålla fartbegränsningen när det sista farthindret är passerat. Tyvärr bor min pappa ungefär på mitten av den efterföljande raksträckan.

Nu har jag själv blivit pappa och förra sommaren stannade jag med min familj på gården. Det är ett trevligt litet hus, natur runt hörnet och inte minst närhet till det fantastiska Forsbybadet. Men jag hade svårt att få ro med den hårt trafikerade vägen nedanför tomten. I ett längre perspektiv har jag problem med att se hur jag själv, om möjlighet ges, skulle kunna bo i ett hus där trafiken numera utgör ett så stort inslag av boendemiljön.

Jag finner att min pappas levnadsvillkor drastiskt försämrats under de senaste 20 åren till följd av den ökade trafiken. Naturligtvis begriper jag att den tekniska utvecklingen alltid kommer att förändra de livsvillkor utefter vilka vi lever. Jag önskar bara att samma utveckling även används till att något parera denna förändring. Jag vet inte hur de som överskrider fartgränserna på den här delen av Forsbyvägen ska hindras från att göra det i framtiden. Det är möjligt att ett ökat nyttjande av farthinder skulle göra verkan. Klart är däremot att jag är trött på att prata fartsyndare med min pappa på telefon.

Ta gärna en tur till pappas hus en vardags- eftermiddag vid halvfemtiden. Ställ er på gården, se ut över Testeboåns lopp som skymtar mellan träden och betänk att ur den vackra utsikten har människor hämtat kraft i mer än 100 år. Försök sedan att förbise den trafik som passerar nedanför slänten. Det går ganska bra såvida fordonen håller sig inom fartbegränsningen.

Min pappa heter Nils Persson och bor på Forsbyvägen 147.

Med vänliga hälsningar...

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons