Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tror inte på ensamheten– för någon

Annons

Det var bättre förr säger en del men det tror jag inte på. Varje epok har sitt gissel. Vi som lever nu kanske lever med stor rädsla för att bli gamla, ensamma och sjuka. Vi är flockdjur. Jag tror inte på ensamheten, inte för någon.

Jag fick anledning att fundera över detta för inne i veterinärens väntrum satt en liten gumma med sin pyttelilla hund inlindad i en filt som ett litet knyte. Gumman gick haltande fram till disken med det kära byltet. Jag råkade höra samtalet. Det pågick en kortare diskussion om hon ville ha tillbaka askan eller inte. Gumman avböjde förslaget. Kanske räckte hennes pension inte till för den extra utgiften. Hur skulle gumman nu få det? Den enda som gett henne ömhet, närhet de senaste åren togs ifrån henne. Väntade henne en sömnlös natt, skulle hon somna på morgontimmarna och vakna igen med avgrundskänslans grymma klo rispande i sin gamla kropp och med en saknad som gränsar till vansinne.

Jag tänkte på henne när jag vandrade hemåt igen med min fyrbenta trogna tik. Hon som varje kväll ligger på min arm och slösar sin aldrig sinande tillgivenhet över mig. Hon är ett lån. Det är vi också. Vi människor lånar varandra en kort stund. Varför inte göra livet så drägligt som det bara går för var och en. Nakna kom vi in i världen. Och hur var det nu han sjöng? Du får ingenting ta med dig dit du går…..

Kaspera Magnusson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons