Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnvägen: På ett stickspår!

Annons

Jag har alltid gillat att åka tåg. Man kan koppla av och läsa böcker, prata med någon trevlig medresenär eller slumra en stund. Jag har alltid tänkt med värme på Svenska Folkets Egen Järnväg.
6 maj skulle jag resa till Gävle för att träffa mina klasskamrater från Vasaskolan och fira att det var 50 år sedan vi tog studenten. För första gången på många år skulle jag åka tåg. Jag köpte biljett tur och retur Gävle för 120 kronor på stationen
i Uppsala och hade turen att komma ut på perrongen just när Gävletåget skulle gå. När konduktören kom visade det sig att min biljett inte accepterades. Den gällde nämligen på något som hette Upptåget. Det tåg jag satt på hette något annat, kördes av ett annat bolag och jag måste köpa ny biljett. Dåligt!
När jag skulle resa hem efter klassträffen gick jag i god tid till järnvägsstationen. Jag ville passa på att se mig omkring i centrum, så jag ställde väskan i en bagagebox.
Av gammal vana stoppade jag en tia i myntspringan. Det visade sig då att minimiavgiften var 50 kronor. Jag såg mig omkring efter en växlingsmaskin, men där fanns bara en skylt som berättade att absolut ingen på stationen skulle acceptera att växla pengar åt mig. Jag fick avstå från att se på stan och det gick förstås inte att få ut min redan ilagda tia.
Vid restitution av min oanvända biljett kommer jag bara att få 75 procent av vad jag betalat, det vill säga 90 kronor. Man kan inte lösa in en Upptågsbiljett i Stockholm, så jag måste ta mig till Uppsala eller posta biljetten. Vilken urusel service!

Jag tycker att det är en skandal att svenska folkets järnväg har förvandlats till en lekstuga för enskilda profitdrivna ”tågoperatörer”, som inte vill samarbeta. Det blir besvärligt att resa när biljetterna man köpt bara gäller på vissa tåg och servicen har blivit sämre. Inte heller blir det billigare för ett land att överlåta till privata operatörer att trafikera de spår medborgarna gemensamt äger, tvärtom: I Storbritannien såldes statliga British Rail ut på 1990-talet och i dag finns det ett hundratal privata ”tågoperatörer” i landet. De privata aktörerna kräver – och får – mer pengar
i statsbidrag än British Rail någonsin fick. Samtidigt klagar engelsmännen över att biljettsystemet blivit obegripligt, precis som i Sverige. I USA går utvecklingen åt motsatta hållet. Där började det med privata tågoperatörer, men i dag tar
AMTRAC över alltmer av trafiken över hela landet.

Det kommer nog att dröja innan jag åker tåg i Sverige igen.

Bengt Lindahl,
Stockholm

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons