Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan man sätta ett pris på allas lika värde?

Annons

Vi är alla unika människor med rättigheter och skyldigheter, därför känns det orättvist när otillgängliga miljöer utestänger mig som rullstolsanvändare. Jag har inte villa, Volvo och vovve utan katt, radhus och Hyundai, men betraktar mig som medelsvensson. Trots att det finns skillnader, du tar dig fram med gummisulor på skorna jag med gummidäck, vill jag ha samma förutsättningar i livet som du. Men otillgänglighet sätter bokstavligen käppar i mitt hjul och gör att livet inte är lika lätt att leva. Min vardag måste alltid planeras utifrån om omgivningen ger mig möjligheter att ta sig fram eller om otillgängligheten utestänger.

I fyra statliga utredningar har olika regeringar, i många år, funderat om det är rätt att jag och andra rörelsehindrade ska behöva planera våra liv utifrån omgivningens tillgänglighet. Ur den senaste utredningen kom så äntligen promemorian ”Bortom fagert tal” som föreslog att Sverige skulle få en lagstiftning som gjorde att bristande tillgänglighet skulle utgöra en grund för diskriminering. Men först skulle den ut på remiss.

I dag har det gått över 400 dagar sedan remisstiden gick ut. Från Rosenbad hörs inte ett ljud, eller rättare sagt; vi (i funktionshinderorganisationen DHR) har förstått att regeringen tycker att det skulle bli för dyrt att införa otillgänglighet som en diskrimineringsgrund – av den typ man har i USA, Sydafrika, Norge och andra länder. För dyrt? Anser man alltså att det går att sätta ett pris på min rätt till deltagande? Att man får sätta ett pris på vad allas lika värde får kosta, på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Vi i DHR har en stark övertygelse om att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen. Det är klart det kommer att kosta att på allvar ta med personer med funktionsnedsättning. Men de farhågor som uttryckts för att lagkraven skulle orsaka orimliga kostnader menar vi är kraftigt överdrivna. De ekonomiska vinsterna, för den enskilde verksamhetsansvarige och framför allt för samhället i stort, är mångfalt större.

För att få rättvisande siffror måste man också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till och på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till det gemensamma.

Svensk Handel uppskattar exempelvis köpkraften hos personer med funktionsnedsättning till cirka 100 miljarder kronor per år.

1990 fick USA en diskrimineringslag av det här slaget och då lyftes Sverige fram som ett land man snart trodde skulle komma efter. 22 år senare saknar vi i Sverige fortfarande en lagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. Nu är det dags att ta steget fullt ut. Jag har väntat tillräckligt på att få min största önskan uppfylld – att helt enkelt kunna leva mitt liv utifrån lika förutsättningar som du.

Lars-Göran Wadén

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons