Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan ni verkligen lämna Sandviken åt sitt öde?

Annons

Öppet brev till Olof Faxander:

Nu ska jag berätta hur det är att vara ett barn av 90-talet, uppvuxen i Sandviken.

Sandviken är en idyll. Nybyggda villaområden, ”barnvänligt med nära till skola, dagis och mataffär. Bra bussförbindelser”.

Sandviken är att först gå på dagis, sedan förskola, låg- och mellanstadie och under hela tiden håller man ihop med samma kompisar för man vet ingenting annat. Dagis, skola, pulka- och skridskoåkning utspelar sig inom en trygg radie, ett hundratal meter från allas hem.

I Sandviken, bland alla idylliska villor och välmående barn, finns en mamma och en pappa. I Sandviken är det så att här jobbar pappa på Sandvik och mamman på skolan eller inom vården. Så är det bara för så har det alltid varit.

I Sandviken börjar man på ett sjaskigt nedläggningshotat högstadium. Ibland går man på bandy. Nu förtiden slipper man frysa ihjäl när man kollar på våra stålmän för Göranssonska fonden har gett oss en arena.

Annars kan man festa och om man som tonåring ska bli full i Sandviken blir man det på något som luktar ungefär lika som det ”en brukar ta bort nagellacket med men man blir ju full!”.

När man gått ut högstadiet ska man välja gymnasium. Har man tur är man så smart och intresserad att man kan gå på Göranssonska skolan, skolan som ger eleverna APU, sommarjobb och utlandspraktik i fyra veckor på Sandvik.

Annars får man hålla till godo med Bessemerskolan. Tydligen har det öppnat flera gymnasium, bland annat något där man ska få praktisera bland djuren i Kenya men jag tror inte den skolan gått så bra…

Många elever väljer numera att pendla ungefär tre mil in till Gävle och skolorna där, de är tydligen bättre och jag förstår dem, jag gjorde en gång samma sak.

Sandvikens skolor var bra en gång. Så sent som 2004 låg Sandviken på topp tio bland alla Sveriges kommuner. Nu ligger vi på plats 233 och jag förstår inte riktigt vad som hände.

Kära Olof Faxander. Jag förstår att du inte vill flytta till Sandviken. Jag vill inte heller låta mina barn växa upp här. Jag förstår att det är roligare att bo i Stockholm. Finare hus, bättre fredagsnöjen och kanske att dina barn slipper dricka sig fulla på något med aceton i.

Kära Olof. Jag vill bara att du ska veta (nu när du funderar på att flytta) att Sandvik är hela min uppväxt. Sandvik är arbetsplatsen för de flestas pappor, några mammor och ganska många mor- och farföräldrar. Sandvik är bandyarenan och fonden man kan söka pengar ur. Sandvik är det man lär sig om på lågstadiet och Sandviks historia tillsammans med bessemermetoden kan de flesta dra på beställning.

Sandviks huvudkontor är det sista man ser när man lämnar staden och Sandviks skylt med de blå bokstäverna lysandes i neon är det första man ser när man kommer hem.

Sandvik är Sandviken och Sandviken är staden där Göran Fredrik Göransson skapade ett företag som gör stål och metall till produkter över hela världen.

Så, kära Olof. Jag förstår om du ogillar Sandviken, det gör jag med. Det är dött och allt känns bara fel.

Jag förstår att du inte vill bo här men du får nog fortsätta pendla för huvudkontoret ska vara kvar. Du kan inte ta stadens hjärta ifrån oss, det som hindrat Sandviken från att utarmas.

Jag vet inte riktigt hur stor chansen är att ni tänker om. Men någon finns det väl som kan ryta ifrån? Inte kan ni lämna Sand- viken åt sitt öde?

Sandvikenbo som snart ska härifrån

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons