Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärnavfallet är en fråga om moral

Svar till Lennart Grebelius,11 november, och Anna Porelius, 18 november

Annons

Moralfrågor är, liksom det planerade slutförvaret för använt kärnbränsle i sin helhet, komplicerade. Kanske är det därför ingen slump att just de etiska frågorna sällan diskuteras. Jag vill därför tacka både konstnären och affärsmannen Lennart Grebelius och Anna Porelius, SKB AB, för tidigare debattinlägg. För när allt kommer omkring är kärnan i avfallsproblematiken en fråga om just moral.

Och det är bra att kärnkraftsindustrin, i form av SKB AB, värdesätter ansvar och tillförlitlighet inför de generationer som ärver den jord vi lever på och av i dag.

Men det finns en oenighet bland forskare i huruvida det skydd, de barriärer, Anna Porelius nämner, faktiskt fungerar som avfallsbolaget tänkt sig. Det är ingen nyhet. Företaget, liksom myndigheter, är väl medvetna om de tvetydiga forskningsresultaten kring exempelvis kopparens hållbarhet på sikt.

Det medför osäkerheter om huruvida det planerade slutförvaret i Forsmark faktiskt håller för det svårbegripliga antal generationer det ska skydda. Är det då försvarbart utifrån ett etiskt ställningstagande gentemot framtidens människor att gå vidare med de osäkerheter den kritiserade planen ändå har?

Nyttan av att göra verklighet av den föreslagna slutförvarsansökan kan förstås ställas mot risken för vad som sker om man inte gör det. Men, är det inte en bättre moral att göra det som så många kritiker föreslår: att utreda alternativa lösningar på allvar?

I USA har man nyligen övergivit en förvaringsmetod som visade sig för problematisk, och i stället startat ett stort forskningsprojekt för att utreda möjligheterna att förvara det farliga avfallet längre ner i berget där kontakten med liv och annan materia som kommer i kontakt med det som lever inte är lika trolig.

Denna metod kallas djupa borrhål och har av SKB AB vid upprepade tillfällen benämnts som löjlig för kärnavfall.

Men den ser nu ut att ha potential att bli en internationell standardlösning. För att komma dit behövs dock mer forskning för att utveckla metoden och bedöma dess fördelar, risker och osäkerheter.

Om vi nu är överens om att vi behöver ta hand om det farliga avfall, vars uppkomst i mitt fall mina föräldrars generation har en större del i än jag själv, är det inte bättre att göra det på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt, med ett verkligt sikte mot att skydda framtidens generationer?

Joachim Stormvall

Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons