Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kränkande på sjukhuset

Jag har haft oturen att behöva ha kontakt med Gävle sjukhus. Jag har under en längre tid levt under ganska stressade förhållanden och har under de senaste två åren mått väldigt dåligt fysiskt efter en misshandel.

Annons

Det i samband med svår sömnbrist fick kroppen att säga ifrån. Jag fick inte sova på fem veckor, endast cirka två–fem timmar per natt.

Har varit i kontakt med både läkare och psykolog där jag talat om hur jag mår och att kroppen inte orkar mer. Men det kändes inte som om det var någon som lyssnade. Hade även svårt att få min man att förstå hur jag mådde. På slutet var jag så trött att jag kände mig förvirrad och hade svårt att koncentrera mig.

Sedan kom dagen då jag kände att jag inte orkade mer. Nu menar jag inte att jag inte orkade leva mer! Utan fysiskt...

Jag fick då åka till Gävle sjukhus. Jag var så trött att jag knappt orkade prata med någon. Jag hade då lämnat hemmet utan att säga något till min man.

Jag hade tabletter med mig, men jag hade inte tagit några och hade definitivt inga planer på att ta några. Men på sjukhuset blir jag tvångsintagen, LPT. Detta var sent på kvällen. Dagen efter på eftermiddagen får jag träffa en läkare. Jag hade då fått sova och kände mig piggare än på länge. Men läkaren pratar inte med mig utan bara informerar mig att jag ska vara kvar på kliniken en–två veckor, vilket får mig att bli fruktansvärt ledsen och frustrerad.

Jag har små barn hemma som jag ville vara hos. Han ville inte ens lyssna på vad jag hade att säga! Jag blir då fortsatt inlagd med LPT. De närmaste tre dagarna har jag vårdare inne hos mig dygnet runt. Enligt dem är jag klar och redig och är inte psykiskt sjuk, utan helt utmattad. Men jag får ändå inte lämna sjukhuset.

Läkaren anser att jag lider av en allvarlig psykisk störning och behöver medicinsk behandling och eventuellt behandling med elchocker. Fyra dagar efter att jag inkommit till sjukhuset får jag träffa läkaren igen. Han vill fortfarande inte släppa hem mig, trots att jag mår bra och inte har någon allvarlig psykisk störning. Han har inte tagit del av vårdarnas rapporter. Han har inte heller pratat med mig. Han har träffat mig max 15 minuter sammanlagt sedan jag kom in till sjukhuset.

Min man kommer då upp till sjukhuset och vi träffar tillsammans läkaren. Efter ett långt samtal går han med på att skriva ut mig.

Att bli tvångsintagen med LPT är fruktansvärt kränkande. Man blir frihetsberövad och kan inte längre bestämma över sitt eget liv.

För att få använda sig av LPT måste tre kriterier vara uppfyllda. 1: Man ska lida av en allvarlig psykisk störning. 2: Man ska vara beroende av dygnet runt-vård. 3: Man nekar till all behandling och vård.

Så fort någon av dessa kriterier inte är uppfyllda ska LPT genast hävas. I mitt fall har detta alltså inte gjorts. Det är otroligt kränkande att läsa sin journal där det står att man lider av en allvarlig psykisk störning där man behöver medicinsk behandling och eventuellt elchocker. Det står vidare att jag inte har någon sjukdomsinsikt, agerar inte trovärdigt och nekar till all behandling. Jag känner mig fullt frisk psykiskt, men jag mår väldigt dåligt fysiskt. Man har även gjort en anmälan till socialtjänsten för att man är orolig för mina barn. Jag dricker inte, tar inga droger, det finns inget våld hemma.

Jag är bara mänsklig. Det vill säga, klarar inte av att vara vaken dygnet runt utan att kroppen säger ifrån till slut. Det finns en anledning till att man använder sig av sömnbrist som tortyrmetod! Då blir man genast kallad allvarligt psykiskt sjuk...

Jag har gjort en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och till Socialstyrelsen. Jag trodde verkligen inte att det gick till så här i dagens samhälle. Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att få förtroende för vården igen.

Missnöjd patient

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons