Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Längre fängelsestraff är en fruktansvärt dålig idé

/


I slutet av mars i år röstades en fruktansvärt dålig idé igenom.

Annons

Med hjälp av Sverigedemokraterna fick Alliansen majoritet i justitieutskottet och har nu påbörjat processen med att avskaffa den regel som innebär att personer som döms till fängelse får en villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. I motionen som röstades igenom krävs det att minst tre fjärdedelar av strafftiden ska sittas av för den som återfallit i liknande brott. Jag känner att vi behöver diskutera vad det här kommer att innebära.

Vi kan ju börja med att se hur Fredrik Schulte (M), som skrivit motionen motiverar förslaget. Han skriver att ”bara ett fåtal brottslingar tvingas avtjäna sitt fulla straff samtidigt som återfallsfrekvensen är hög”, och han argumenterar att ”tiden för rehabilitering och återanpassning i samhället inte är tillräcklig”.

Wow. Okej låt mig peta lite i Fredriks resonemang. För det första: Ja, återfallsfrekvensen är hög för personer som döms till fängelsestraff, vilket den kriminologiska forskningen har 1. konstaterat sedan forever, och 2. förklarat att det till stor del beror på att fängelsetiden i sig odlar kriminalitet snarare än förebygger den.

För det andra, att Moderaterna skulle värna om den kriminella personens möjlighet till rehabilitering och återanpassning känns milt uttryckt, inte så troligt. Men om vi ska ta argumentet på allvar, så borde vi kolla hur mycket rehabilitering Fredrik tänker att personer ska hinna få.

Under 2013 satt 4 377 personer i fängelse i Sverige, varav 43 procent dömdes till 06 månader. Om någon som dömdes till sex månader skulle sitta tre fjärdedelar i stället för två tredjedelar av sin strafftid, skulle den extra tiden för ”rehabilitering och återanpassning” vara 15 dagar. Exakt hur mycket mer rehabiliterande och återanpassande den fängelsetiden för dessa fångar blir låter Fredrik vara osagt. Han nämner inte heller att de flesta som återfaller i liknande brott och döms till några månader åt gången ofta är missbrukare, en målgrupp som definitivt inte blir rehabiliterade i fängelset.

Så tillbaka till frågan om vad det här kommer att innebära: Vi vet att det inte kommer att innebära att färre återfaller i brott, det vet också Fredrik och hans kollegor som röstade för motionen. Däremot kommer det att innebära att personer som redan har en låg tilltro till staten och svårt att få ett fungerande liv i samhället kommer att bli ännu mer institutionaliserade. Det kommer också att kosta staten en hel del pengar, vilket jag tänker borde vara ett språk som Fredrik och hans likasinnade i riksdagen borde lyssna till.

Det kostar 3 036 kronor per dygn att ha en person i fängelse. Den genomsnittliga strafftiden för de 4 377 personer som avtjänade fängelsestraff under 2013 var 23 månader. Då är det visserligen en mindre andel som drar upp genomsnittet för många, men om vi tänker att 36 procent av dessa har återfallit i liknande brott (den andelen som vanligtvis återfaller i brott inom en treårsperiod), så är det 1 576 personer som skulle omfattas av den här lagen.

Om det skulle sitta tre fjärdedelar i stället för två tredjedelar av tiden skulle det innebära en ökad kostnad på runt 278 miljoner kronor. Det är cirka 176 000 kronor per fånge.

Jag undrar hur många lägenhetshyror man skulle kunna betala för de pengarna. Hur mycket faktiskt rehabiliterande och förebyggande insatser man hade kunnat investera i. Det finns saker som på riktigt fungerar brottspreventivt, som den sociala anknytningen till jobb, familj, drogfrihet och socialt engagemang. Synd att vi har politiker som i stället vill finansiera en längre fängelsetid med skattepengar.

J M 14-218

 

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons