Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste jag bota minborrelia utomlands?

Annons

För över fyra år sedan började jag få värk i olika delar av kroppen, främst i fötter och knän, men också i muskler och handleder. Värken dök upp, satt i några dagar och försvann sedan i veckor, för att sedan återkomma på ett helt nya ställen. Jag sökte läkare för detta vid två tillfällen, blodprov med mera togs, och trots att jag då bodde i Stockholm var det märkligt nog ingen som misstänkte borrelia. Senare kom andra problem, oförklarlig trötthet, problem med att sova, stelhet i nacken, tryckkänsla över huvudet, orolig mage, stickningar på hud och i muskler etcetera.

Exakt fyra år efter att de första symptomen dykt upp såg jag ett inslag i ett program på tv där man pratade om borrelia. Jag tyckte mig känna igen hela problembilden, sökte och läste en hel del på internet, beställde läkartid, fick ett borreliatest utfört, och mycket riktigt: Jag hade borrelia. När detta konstaterats fick jag den obligatoriska kuren på två veckors penicillin (doxyferm) som den svenska sjukvården påstår botar borrelian för gott. När penicillinkuren var avslutad blev jag bra, men bara i två månader, sedan kom symptomen tillbaka.

Följande står att läsa på Sveriges Borrelia och TBE Förenings hemsida: ”Om borrelian får tillfälle att sprida sig i kroppen kan det bli en svår sjukdom, av helt annan kaliber än tidig borrelia.” Vidare: ”Några av de drabbade har begränsade besvär och kan arbeta och fungera på ett nästan normalt sätt trots sjukdomen. Men många är svårt sjuka, är långtidssjukskrivna och lever ett miserabelt liv.” Fortsatt: ”Den svenska sjukvården kan inte hantera kronisk borrelia. De flesta läkare har liten eller ingen kunskap om sjukdomen och experter och ledning försöker uppenbarligen tona ned problemet. Alla som lider av kronisk borrelia har likartad erfarenhet av den svenska sjukvården, det typiska förloppet är: Blivit trött och sjuk med många diffusa symptom, gått till läkare, tagit diverse prover, inte hittat något. Allt sjukare och tröttare, sökt nya läkare, fler prover, inget resultat.” Vidare: ”Till slut, efter många år, har några sökt expertis utomlands och där funnit läkare med stor erfarenhet som vet precis vad problemet är och kan ge relevant diagnos och behandling.”

Jag bokade återigen tid hos min husläkare och fick då en remiss till infektionskliniken här i Gävle. Mötet med infektionsläkaren var den mest Kafka-artade upplevelse jag varit med om. Läkaren avfärdade mig på alla punkter. Värken, hade jag inte fått den när jag fjällvandrat? En tandinfektion jag hade haft under några veckor (av fyra år!), kanske det kunde bero på den? Det kunde nog bero på åldern (jag är 46 år!). Var det inte psykosomatiskt? Ryggmärgs- prov är ett annat vanligt prov man gör för att se om borrelia finns i kroppen, något sådant prov togs inte. Någon klinisk diagnos brydde han sig inte heller om (klinisk diagnos baserar sig på symptomen och är helt avgörande vid kronisk borrelia eftersom man kan ha borrelia men ändå få negativa svar från prover). När vi till sist kom in på stickningarna och värken i hjärtat, och att kronisk borrelia kan göra att hjärtat till slut får svårt att pumpa ut blodet, gav han mig till sist lite hjälp: Han visade mig hur jag kunde ta pulsen på handleden hemma!

Utländska experter säger också att kronisk borrelia i första hand ska behandlas med antibiotika intravenöst under flera veckor, ibland kan detta ske i kombination med tabletter. På Åland finns en expertklinik för behandling av borrelia och i Tyskland åker många till en doktor Kleemens i närheten av Frankfurt. Det finns även en expertklinik i Norge. Resor och behandling utomlands får man bekosta själv och de som inte har råd får helt enkelt fortsätta att vara sjuka.

Svensk sjukvård förnekar också att längre behandlingar och antibiotika intravenöst skulle ha någon effekt, trots att hundratals (förmodligen tusentals) svenskar blivit friska av den behandling de fått utomlands. Svensk sjukvård driver också en egen linje när man säger att symptom som dröjer sig kvar är så kallade ”restsymptom” som förr eller senare går över. Detta är förstås bara en klen tröst och naturligtvis en kränkning mot dem som varit sjuka i flera år utan att bli bättre. Normalt är i stället att symptomen på sikt förvärras om borrelian blivit kronisk. Svensk sjukvård förklarar då det hela med att man drabbats av någon annan sjukdom eller något annat tillstånd. Listan på felaktiga diagnoser omfattar bland annat fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, MS, depression, ALS och hjärntumör.

Jag befinner mig nu i ett läge där jag inom kort blir ännu en av alla de som söker hjälp utanför Sveriges gränser. Jag känner mig också chockad och djupt upprörd över situationen. Det märkliga är att nästan alla verkar känna någon som har blivit drabbad, inte i första hand av borrelia, utan av den svenska sjukvårdens hjärtlösa och okunniga bemötande. Kanske är det dags för oss att sluta oss samman på riktigt och bilda opinion mot den här galenskapen?

Daniel Svensson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons