Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska de psykiskt sjuka lämnas åt sitt öde?

/

19 mars läser jag i Arbetarbladet om signaturen ”Desperat mamma”. Frågor om varför, som kanske aldrig får svar i vår tids ofärdiga välfärd.

Annons

Många människor har skrivit i tidningen om sin förtvivlan över uteblivna insatser för deras anhöriga. Att psykiatrin har ett antal anmälningar på sig för människor som tagit sina liv, är heller ingen hemlighet. Anmälningar som de även tvingats göra själva enligt ”Lex Maria”. Socialtjänsten går heller inte fri från anmälningar.

Tankarna går till alla gånger jag själv har mejlat, ringt, slagit larm om vår familjs ungdom som far så illa. Som varit föremål för soc och psykiatrin under tio års tid. Som har ”klippkort” på psyk. Där ”svängdörrsprincipen” är det enda som tycks fungera. Snabbt in, snabbt ut. Förvaring några timmar eller dygn är det som erbjuds kombinerat med diverse farmaka. Oreda och frånvaro av vård syns prägla insatserna kring vår anhöriges psykiska ohälsa. ”Patienten är myndig och vi hänvisar till sekretessen” är en fras som upprepas till leda. Man upplevs som besvärlig anhörig som vågar mejla, ställa krav, frågor som aldrig besvaras annat än med hänvsining till ”sekretess”. En läkare har skrivit LVM-anmälan akut. Samma anmälan upphävdes dagen efter av annan läkare.

Den unge blir hänvisad till olika team. Som också verkar vara ett hopkok av personal, som säkert vill väl, men som ofta saknar riktig utbildning. ”Vi har DBT/ KBT-inriktning” står det i programförklaringar. När man tittar närmare på detta, visar det sig att en kortkurs på cirka en vecka i DBT/KBT ofta ligger bakom frasen ”inriktning”. Vore intressant att få veta hur många som innehar legitimation samt ta del resultatuppföljning i de olika teamen. Måluppfyllelse etcetera.

Den anhörige som blivit diagnosticerad med dubbeldiagnos, vräks från eget boende. I stället erbjuds ett så kallat ”soc.bo” med ”boendestödjare”. Personer som mer eller mindre regelbundet gör oanmälda besök och utan åtgärd åser en tilltagande misär där missbruksbeteende alltmer accelererar. Var stödet finns är svårt att förstå.

Att den anhöriges psykiska ohälsa innebär ångestpåslag, dag som nattetid, med åtföljande skärningar, överdoseringar av det som finns till hands, medför inte heller att samarbetet psykiatri – socialtjänst stärks.

Varje psykos, varje självskadande beteende som leder till akutbesök i psykiatrins värld visar i all sin nakenhet den oreda som präglar de instanser som enligt fina lagparagrafer ska finnas till vid psykisk ohälsa. Medan den psykiskt instabila går emot avgrundens rand i allt snabbare takt, gömmer sig ansvariga bakom ”sekretess” och ”frivillighet” samt hänvisar till varandra.

Om man som anhörig kräver svar från ansvarig ledningsgrupp, möts man med tystnad och/eller ”sekretess”. Som osökt leder in tanken på att ordet används för att gömma att man avstår från att ingripa. Krav och önskan från oss anhöriga om placering på behandlinghem har mötts av ”det måste ske frivilligt”. Att läkare bedömt att den sjuke saknar sjukdomsinsikt betyder tydligen ingenting.

Man borde kanske vara ärlig och berätta för anhöriga att det är pengar som styr vården av våra unga med psykisk ohälsa. Inte heller samtal med ansvarig politiker leder till vårdinsatser, värda namnet. Man hänvisar till personal-/läkarbrist bland annat. Och sekretess! ”Jag/vi kan inte uttala oss i det enskilda fallet”.

Ska de sjuka lämnas åt sitt öde? Där självmord kanske blir det slutliga steget för den som ”inte vill dö, men som heller inte orkar/våga leva”?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons