Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige – ett delat land?

Annons

Tänk att samtidigt med värmen, kom också nästa överraskning. Kanske att man nu ser början till slutet. Jag vet inte vad man annars ska säga. Att sitta här, försöka få människor att stanna till, lyssna, känna.

Knäpper förstrött på gitarren. Ja det är inte lätt, de flesta bara rusar på. Kanske vi har blivit ett delat land?

Ett där en del har jobb och känner sig behövda. Det andra med vi som blev över typ. Ja, ni vet, vi sjuka, handikappade, lite annorlunda än ni andra perfekta.

Ni som hastar fram över Rådhustorget med mobilen klistrad vid örat. Kanske kollar ni att pigan har kommit, hon som ska städa hos er?

Själv blev jag utstämplad i dag, förpassad till reservlaget. Jojo, jag är berädd att hoppa in. Fast hoppar inte så långt numer, men man vet aldrig. Man får göra som loppan, leva på hoppet. Men åren går, nu vill det till att vara ung. Inte gammal och tung.

Underligt att ingen vill ha en. Kan det bero på åldern? 62 år, det är väl ingen ålder på en häst?

Många av mina vänner har tyvärr lämnat jordelivet, det som av många trodde alla var givet.

Jag har då aldrig trott

på tårar.

Det passar inte för en

karl.

Om man är över 60

vårar finns inga tårar

kvar.

Kan ni förstå två våta

kinder?

De torkar inte snabbt

igen.

Man rår ej för att tårar

rinner

När man har mist sin

rätt till ett jobb.

Ni tror ni vet hur allt

ska vara.

Ni vet när allting

passar sig.

Utom när jag

ska förklara

Hur jag känner

mig.

Ni bryr er inte

om mig

mera.

Och det har

tagit mig

så hårt.

Men ni kan väl inte

acceptera.

Att någonting känns

svårt.

Jag undrar hur ni tänker på Arbetsförmedlingen? Jag avlägger den ena handläggaren efter den andra. I dagarna har jag fått en till. Tror att det är den femte sedan ett år tillbaka.

Jag har även fått en egen coach. Man blev lite lycklig, åtminstone en stund. Jag har själv varit coach, fast inom idrotten. Men det var lite skillnad på våra uppgifter.

Man blir skrämd när man ser hur det hushållas med våra resurser, fast det var ganska många som fick jobb som coacher kan jag tro.

Kanske får man en praktikplats om man har tur, kanske att jag kan tränga undan någon ungdom.

Någon annan trubadur sjunger ”vi ska ta det tillbaka”, men vad ska vi leva av fram till dess?

Tänk att få ett program i radion, sommarpratare. Det är visst bra betalt, och jag behöver inkomster.

Kanske kan jag få sjunga för några, men det glimmar inte många kronor i kepsen.

Nej, jag vill ha en egen

måne.

Som jag kan åka till.

Där stannar jag tills

allting ordnar sig.

Er vän trubaduren

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons