Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden på psyket lärde mig två saker

Nyligen blev jag alltför trött på den ständiga hjärtklappning och andfåddhet som jag nu lidit av i två år. Jag lämnade in Lisa på katthemmet, städade lägenheten någorlunda, satte mig vid köksbordet med en ask starka sömnmedel och gick så till sängs i föreställningen att jag aldrig skulle vakna mer.

Annons

Men när morgonen kom vaknade jag lika förbannat. Snopet va! Ringde en giftcentral som finns och frågade om de kunde rekommendera något bra motgift. ”Vi skickar en ambulans för att hämta dig!” blev svaret och det var bara att finna sig i det. Vad som sedan hände är jag litet osäker över, eftersom jag passade på att ta två elchockbehandlingar när jag var där, och minnet blir litet dåligt av det. I alla fall kom jag väl först till akuten och sedan till psyket. Blev där anvisad ett rum och slog mig ned där, tillsammans med en sköterska. ”Skall du vakta mig?” frågade jag. ”Ja”, blev svaret.

”Men vad gör du om jag börjar bråka då?” frågade jag. ”Tillkallar mera personal.” Det infann sig en tystnad som jag fann litet pinsam, så jag började prata med henne. Frågade om hon var uppväxt i Gävle. ”Nej i Hälsingland.” Maria hette hon. Så började vi prata om Hälsingland. Vi hade trevligt en bra stund. Så var det en annan sköterska som stack in huvudet och såg undrande ut. ”4 B”, sade Maria, och kort därpå lämnade hon rummet.

Jag fick två elchockbehandlingar de närmaste dagarna, men det blev en besvikelse för min del. Inte hjälpte det mot min hjärtklappning och andfåddhet, som jag hade hoppats. Upplevde det mest som ett övervåld mot min personlighet. Fick träffa ett par läkare för samtal. En av dem var riktigt trevlig. Hon var invandrad från Italien, och när hon fick höra att jag varit svensklärare bad hon att få lektioner av mig. ”Javisst.” Så blev jag utskriven.

Summa summarum: Tiden på psyket lärde mig två saker, elchockbehandling är inget för mig och vidare att litium nog inte heller passar mig, som jag trott. Såg ett par litiumpatienter där som inte verkade att må bra.

Hade tänkt att Lisa skulle få stanna på katthemmet – lämpligt bland annat med tanke på att jag ser fram emot ett midsommarfirande i Linköping tillsammans med mina barn och barnbarn – men efter ett par dagar ensam hemma stod jag inte ut längre utan beställde en taxi och hämtade henne. Nu är hon mycket stillsam. Äter dåligt. Tycker väl att jag liksom har svikit henne. Det har blivit mycket taxipengar.

Margit Kinander

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons