Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyst som i graven

Tyst som i graven, tyst som i havet. Bortglömd, plågad och sargad, lämnade åt sitt öde likt en falk med en bruten vinge, som en gång så stolt och praktfull men nu inte mer än en fjäder värd, det som en gång var kommer aldrig mer.

Annons

Där man en gång hörde ljudet av arbetarnas hammarslag, slitet från brädgården och sågverkets ramar som ekade över oss, gav oss hopp, mat för dagen och ett tak över huvudet. Där man en gång såg fabrikens skorstenar och rök som ledde en hem likt polstjärnans karga sken från norr. Men nu, tysthet, kyla och evigt mörker. Det som en gång var en samlingsplats där folket levde i harmoni är nu mer likt en stad som är övergiven i pestens spår.

Den forna storhetstid då de rosenröda protesttågen med sina fanor och plakat hade en talan, då när det fanns en framtid, då var person hade ett arbete och såg fram emot att arbeta nästa dag, då när det var upplyst i varje hus och skjul, då när allt byggdes nytt, men nu. Tystnad, tomhänta, arbetslöshet och lämnad i ruiner.

Där man en gång kunde höra barnaskratt är nu tyst, där man en gång hörde slutsignalen från hockeyn i den kalla vinterkvällen, där det fanns affärer, där det en gång gick in båtar för att hämta sin last, där vid bänken där alla gubbar satt och ljög och skojade, där det alltid fanns folk som var ute och gjorde sina ärenden, där alla vaknade till liv redan tidigt på morgonen, där folket samlats för att stillsamt se sin majkase brinna ned, där barnen satt och metade nere vid ån, där några väntade vid busshållsplatsen för att ta sig till stan för fredagens äventyr, där fiske- båtarna låg på rad vid Salthars strand, där de två lyckligt nykära gick hand i hand hem efter lördagskvällens dans på Folkets Hus. Men nu, tysthet, övergivet, grått, tomt likt en spökstad.

Det som en gång var en del av det hjärta som pumpade och gav oss en ljus framtid är numer klassat som en vårta som inte borde få finnas till.

Dömd och förnedrad av er som sitter i höga hus, av er som påstås veta och som ser allt. Varför lyda och göra det som en blind och döv människa säger som aldrig lämnat sitt fyrkantiga rum, eller fått smuts på sin italienskt handsydda kostym, där de bestämmer ett lands öde. Lika känslokallt som en staty.

De som byggde landet i går är nu utstötta och bortglömda efter att betalat skatt i 150 år.

Joel Jäderholm

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons