Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var det detta jag slogs för som ung?

Annons

Numer talar man ganska ofta om barnfattigdomen. Den kanske alltid har funnits, jag vet inte att vi hade något överflöd där hemma.

I dag har fattigdomen säkert ökat än mer. Fast om man lyssnar på politiker verkar det som om detta vore något nytt. Så icke. Mycket har blivit sämre med denna regering, läget på arbetsmarknaden håller helt på att urholkas. Det finns inget kvar av det som en gång instiftades. Det mesta av trygghet har också försvunnit, med den skillnaden att inte många hos det röda laget gjort något. Eller än mer protesterat. När arbetet startade för min del på 60-talet skulle man slåss mot det mesta. Det fanns trygghet sa man, den ena försäkringen efter den andra.

Nu fyller man år igen, 60 + som det så modernt heter. Var det detta jag som ung slogs för?

Jag högaktar Anna Norling på Arbetarbladets ledarsida, henne är det verkligen krut i. Hon säger vad som är fel, ibland tror jag att hon är min syster. Men drar mig sedan till minnes att jag inte har någon syster, tyvärr.

I dagens samhälle är det inte bara barnen som far illa. Deras föräldrar drar ett tungt lass. Oberoende av hur man hamnar i olika situationer behöver vi alla stöd och hjälp ibland. Att få ett jobb är vad många drömmer om, men det är tyvärr få förunnat numera. Detta gäller både gammal och ung. Det pratas hos våra folkvalda, de ska öka personaltäthet med mera. Men allt går så sakta numer. Men när det ska avhandlas för politiker då går det undan. Arvoden hit, resor dit, pensioner rikliga när de avgår. Själv får man knappt en pension som det går att leva på. Hur har det kunnat blivit så? Så detta är vad de erbjuder efter ett långt arbetsliv. Som 15-åring 1963 till 60+ 2011, har haft oturen i livet att få en arbetsskada. Och därmed en livränta som har ökat från cirka 2 000 kronor 1987 till i dag cirka 3 000 kronor, vilken utveckling! Denna livränta skulle täcka det inkomstbortfall som jag fick efter min skada. Blir svettig bara av att tänka på detta. Har haft en löneutveckling från 1987 på cirka 10 000 kronor i månaden till dagens 17 200 kronor. Och allt detta är helt lagligt. Sedan finns det de som säger att det går framåt.

Dessutom har man slagits mot Försäkringskassor Arbetsförmedlingar och gud vet vilka man varit i luven på. Man måste vara stark i dag för att orka vara sjuk. I dag anses man vara frisk och ha arbetskapacitet om man så bara kan röra ett finger. Allt detta vore väl okej om det sedan fanns jobb. Men att hamna i utanförskap är inte lätt, det tär på kroppen både fysiskt som psykiskt. Att inte duga, det känns hårt. Bli utan inkomst i flera månader, vem klarar av det? Oavsett om man har lönebidrag eller någon annan form av bidrag står man längst ner. Inte utan att man tänker på en revolution ibland,

I varje kommun här i regionen behövs det hjälp inom skola och på fritids. Det skulle behövas hjälp att att hålla snyggt i våra kommuner dessutom. Jobben finns, men ingen vill betala. Inom idrottsrörelsen finns folk med lönebidrag som sköter anläggningar. Många golfklubbar har ett flertal lönebidragsanställda men kommuner vill inte ha dem anställda. Det kostar för mycket säger de. Många av oss skulle vara en resurs, om inte annat skulle utanförskapet minska. Ja, det är inte bara en barnfattigdom, det är dessutom en fattigdom för föräldrar att inte kunna ge de sina vad andra får, som semester köpa saker som behövs idag för att hänga med. Finns det i dag något parti som vill slåss mot utanförskapet? Har i varje fall inte sett något mer än tomma ord.

En förundrad själ

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons