Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför gillar dagens musikkritiker bara ny musik?

Annons

Sedan en tid förs i media en debatt om manliga kontra kvinnliga musikkritiker – eller musikjournalister om man så vill. Den diskussionen tycks enbart gälla den alltmer dominerande popkulturen. Och vad jag förstår är det prestigefyllt att bevaka de stora konserterna på de stora arenorna eller skriva om de viktigaste skivutgivningarna med de stora artisterna. Men kravet på tillräcklig kunskap om den musikgenre man bevakar är ändå lika stor även om det gäller en mindre konsert.

Populärmusiken i all ära, men…

Helt klart står populärmusiken i centrum och har gjort så sedan några tiotal år inpå 1900-talet. Den har i alla decennier alltid pockat på uppmärksamhet genom nya inslag – ibland chockerande sådana. Därför har musikrecensenterna alltid kunnat finna något nytt att gilla eller kritisera. Det gäller ju att hålla intresset vid liv hos ungdomarna. Intresset för den äldre musiken – och därmed den äldre publiken – avtar däremot med åren. Men man borde ändå kunna ägna sig åt att diskutera den musiken och sättet varpå den framförs. Då tänker jag på såväl den finkulturella klassiska musiken som jazz, folkmusik och till exempel den kommersiellt inriktade storbandsmusiken. ”Gammal” bra musik håller än.

Måste dagens musikkritiker enbart gilla ny musik när det också finns en så omfattande musikskatt att tillgå? Måste den äldre musiken vara bortglömd? Förmodligen beror det på att dagens musikkritiker inte förstår sig på äldre musik – musik med kvalitet. För den är ju inte bortglömd av folk i gemen. Det finns nämligen äldre musik som stått sig väl genom åren just tack vare kvalitet. Fin klassisk musik. Och musik från den verkliga storbandsepoken med namn som Benny Goodman, Duke Ellington, Count Basie, Tommy Dorsey, Glenn Miller etcetera. Hur mycket av dagens popmusik kommer att överleva om 70–100 år? Frågan är berättigad. Vissa dagstidningar har duktiga musikrecensenter – andra inte.

I egenskap av manager samt mångårig arrangör av olika slags konserter och evenemang landet runt har jag mött både kunniga och ytterst okunniga musikrecensenter. Minimikravet borde vara att recensenten åtminstone känner till den musikart man är satt att bevaka. Så är dessvärre inte alltid fallet. Bästa recensionerna får man ofta från publikreaktionerna.

Slutligen – varför ägnar man inte en tanke på kultur- och nöjessidorna åt den oförglömliga Millermusiken när vi sedan ett drygt år tillbaka har Glenn Miller Orchestra Scandinavia stationerad i Sverige?

Sven Olof Slottenäs

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons