Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför inte vänta med alla superlativ?

Varför kan inte medier och partikollegor vänta med superlativerna tills nya ”ledare” uträttat något av vikt.

Annons

Nu senast är det Annie Lööf som höjts till skyarna trots att hon hittills visat en enda sak. Nämligen ett välsmort munläder.

Den som lyssnade på Agenda 26 september med någon förmåga att sakligt bedöma hennes retorik måste blivit överraskad av bristen på substans.

Det vi fick höra var en person – präglad av sin egen framgång, men framför allt av marknadsliberalismens kyla och därmed brist på solidaritet.

Hennes närmast galna uppfattning att Sverige skulle kunna ta emot så många att vi ökade befolkningen till 40 miljoner vittnar om en enorm brist på realism.

Den sanning som finns bakom denna uppfattning är att hon vill ha ett Sverige där arbetarna slåss om arbetstillfällena och på så sätt sätter press på lönerna neråt. Vad hon egentligen förordade är ett nytt trasproletariat och därmed ett fullständigt segregerat samhälle så långt bort från välfärdssamhället man kan komma.

Men inte bara henne tappar man aktningen för utan även de som skriver superlativerna utan minsta analys av vad hon sagt. Vad de genuina centerväljarna ska finna för positivt hos denna person med trolig hög IQ men därmed inte säkert en bred samhällsnyttig och mänsklig personlighet är svårt att se. Hon har sannolikt inte ljugit när hon säger sig ha Margaret Thatcher som idol. Att hon troligen delar mycket av denna persons förakt för välfärdssamhället förmådde hon inte dölja.

Olle Ljungbeck, Gävle

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons