Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför tog inte Nynäs vår oro på allvar?

/
  • BARNENS VILLKOR. ”Jag får allt oftare i sådana här sammanhang bilden av en byråkratisk vuxenvärld som ägnar mer tid åt att ta                plats i sin egen ledningsstruktur och självbild än att tala klartext om villkoren för barnen i våra skolor”, skriver Jan Sjölund som flyttade sin son från Nynäs Montessori i Gävle i höstas. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Det var flera saker som gjorde att jag och min fru valde att flytta vår son från Nynäs Montessori i höstas. Men det avgörande var ändå när det stod klart för oss att skolans ledning inte på något sätt förstod situationens allvar. Alternativt: inte alls agerade för att hjälpa de sönderstressade pedagogerna och skolbarnen.

Annons

Vi hade tillsammans med föräldrar till ett tiotal andra barn i sexårsklassen på eget initiativ träffats en kväll och skrivit ett alarmerande brev till skolans rektor Tomas Ekman. Vi beskrev en akut situation på skolgården: våra barn vittnade om dagligt våld, extremt våldsamt språkbruk, mobbningstendenser och (varje förälders fasa) barn som flera gånger lämnat skolgården helt utan att någon vuxen ens uppmärksammat det.

Min egen son, till exempel, beskrev en kväll hur han följt med några större killar bort från skolgården, hur det blivit oenighet om något, hur någon hade tagit stryptag på honom och tryckt upp honom mot en vägg. Han beskrev hur svårt det varit att andas och hur han till sist lyckats slå sig fri. Andra föräldrar vittnade om barn som fått svårt att sova och blivit aggressiva hemma. Vi kanske ska tillägga, eftersom det är lätt att glömma bort, att dessa barn alla bara var sex år gamla och förväntansfullt och stolt just dragit på sig sina färgglada ryggsäckar för att ”börja skolan”.

Vi avslutade vårt brev till rektorn med att kräva ett snabbt möte för att diskutera situationen, som vi naturligtvis beskrev som ”akut”. Ett antal mobiltelefonnummer till berörda föräldrar fanns i brevet. Jag lämnade det själv personligen till rektorn på hans rum. Men sedan hände ingenting. Absolut ingenting. Först en dryg månad senare, liksom i förbigåeende i matsalen när jag hämtade min son, sa rektor Ekman till mig att vi ska ha det där mötet när han får tid, inom några veckor hoppades han.

För vår del var saken då redan avgjord. Vår son – och en annan pojke i klassen – hade fått plats på en annan skola och skulle inom kort flytta. När vi berättade detta för en av de utmärkta, engagerade lärarna svarade hon bara sorgset att hon förstod oss. Hon berättade också att hon låg vaken hela nätterna och tänkte på hur hon skulle göra för att få det hela att fungera. Det var en mycket sorgsen, trött pedagog jag tackade för den här tiden med en kram och ett ”lycka till nu”.

Rektorn, däremot, hörde jag aldrig av. Och att nu – när Arbetarbladet förtjänstfullt har blottat krisen på Nynäs Montessori – läsa hans och andra förvaltningschefers beskrivning av läget på skolan känns minst sagt dubbelt. Å ena sidan: bra att ni äntligen börjar tala om krisen. Å andra sidan: varför i hela friden har ni inte gjort det tidigare? Varför tog ni till exempel inte 10–15 nytillkomna barns rop på hjälp (via sina oroliga föräldrar) på allvar?

Jag får allt oftare i sådana här sammanhang bilden av en byråkratisk vuxenvärld som ägnar mer tid åt att ta plats i sin egen ledningsstruktur och självbild än att tala klartext om villkoren för barnen i våra skolor. Ingen vill komma med dåliga nyheter uppåt. Alla vill signalera att de har läget under kontroll. Chefen för barn- och ungdomsförvaltningen, Carola Helenius-Nilsson, antyder detta i en intervju i Arbetarbladet, att hon inte fått veta nog mycket om den skriande resursbristen på Nynäs Montessori: ”Det är i så fall en fråga som rektorn måste lyfta upp” (Arbetarbladet 11 april).

Och den här logiken tycks verka överallt i dag. Alla vill skydda sitt ”varumärke” samtidigt som botten går ur själva verksamheten.

Problemet för barnen är att de inte är hjälpta av ”varumärken” och skolors ”rykte”. De lever minut för minut, timme för timme, med sina kroppar och nakna psyken i de miljöer som vi vuxna erbjuder dem. De har nämligen inget val. Som den där pojken som kom ny till klassen samma dag som min son slutade: han kunde inte ett ord svenska, förstod ingenting av den nya världen omkring sig, stod och höll den av sömnbrist plågade läraren i jackan och vägrade släppa taget. Det är – kanske måste vi påminna oss om detta självklara – ytterst för honom skolan finns till.

Och avslutningsvis: även om fokus nu ligger på Nynäs Montessori så ska vi inte inbilla oss att krisen i Gävles skolor går att isolera dit. Kanske har den sitt lokala epicentrum där, just nu, som följd av en ovanligt misslyckad skolnedläggning (Nynässkolans) och ett journalistiskt val på Arbetarbladet att granska just den skolan. Men den nya besparingsvåg som redan i höst hotar att skölja in över Gävles skolor – som en följd av den ekonomiska krisen – riskerar att göra skola efter skola till liknande krishärdar (om de inte redan är det). Och dit skickar vi våra barn, med färgglada ryggsäckar, stolthet och en förhoppning om att få lära sig läsa, skriva och räkna.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons