Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem granskar den som ska granska?

/


Sedan 1989 har medierna klättrat förbi både de politiska partierna och regeringen, och hamnat i ohotad topposition.

Annons

Media är inte längre de som granskar makten, media är makten. Och när media då är alldeles upptagna med att vara makten, vem ska då granska media?

En handfull mediebolag äger i dagsläget så gott som all media i Sverige. I radiobranschen har två aktörer kontrollen över samtliga kanaler. Ett bolag äger landets enda privata public servicekanal. På tidningsmarknaden svarar tre företag för två tredjedelar av alla tryckta tidningar. På biografmarknaden råder numera monopol. I dagligvaruhandelns tidskriftssortiment finner vi ett sextiotal titlar, om allt från pornografi till bilsport och Sudoku, men inte en enda samhällstidning.

Detta är en utveckling som är lite svår att greppa. Och för många kanske inte ens känd. Effekterna av det hela är dessutom omdiskuterade. För medan kritikerna hävdar att ägarkoncentrationen håller på att förpassa den granskande journalistiken till hyllan för historiskt pittoreska fenomen.

I regeringskansliets arkiv finner vi däremot en annan historia. Bland hemligstämplade dokument som fått sekretessen hävd, finns upprepade kontakter mellan Bonniersfären och kulturdepartementet. Diskussionerna har framförallt rört frågor om hur företaget ska få konkurrensfördelar gentemot sina konkurrenter.

I ett dokument beskriver Bonniers företrädare hur de vill att lagstiftningen ska förändras till företagets fördel. Det rör TV4:s möjlighet att sända 50 procent mer annonser än tidigare. Stycken i lagtexten är strukna, ändringarna är i fetstil.

Några månader senare kommer regeringens proposition 2007/08:4. I propositionen föreslås att annonser i radio och tv ska få sändas under högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag. Vidare föreslås att annonser i en tv-sändning får sändas under högst 15 procent av sändningstiden per dygn. Begränsningen för sändningar av annonser i tv-sändningar som inte omfattar en timme mellan hela klockslag föreslås avskaffas.

Ändringarna i lagtexten är ordagranna med Bonniers önskemål.

Problemet är att det inte finns några politiska krafter som ställer sig bakom frågan.

Sedan ett antal år har Sveriges Television och Sveriges Radio beslutat att lägga över en stor del av sitt journalistiska samhällsansvar på just produktionsbolag. Enligt argumentet är det tänkt att effektivisera och stärka den oberoende journalistiken.

Men i den undersökning som Anna Sahlström gjort, framträder en mediebransch av odemokratiska organisationer med osunda lojalitetsförhållanden. En bransch där maktmissbruk och sexuella trakasserier är en del av vardagen. Där låga löner och bristande kompetens leder till en snedvriden verklighetsbeskrivning.

Biograferna ägs av ett enda företag SF och radiokanalerna av två SBS och MTG.

Quis custodiet ipsos costodes? Vem vaktar väktaren? Decimus Junius Juvenalis, romersk tänkare och satirdiktare.

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”

Orden är Wilhelm Mobergs.

Andreas Obenius

Källa: Göteborgs Fria Tidning

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons