Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem kan de vända sig till i dag?

När jag läste måndagens rubrik på debattsidan, ”Utsatta barn måste få bättre stöd och skydd”, blev jag åter påmind och fick känna skuld till min i dag ”vuxna” dotter, angående hennes svåra och hjälplösa barndom.

Annons

Även denna tanke kom: Har inte utvecklingen kommit längre?

De som syns minst kan vara i störst behov av hjälp, på grund av skammen.

Allt kom som en blixt från en klar himmel. Han var lugnet själv på alla sätt och vis, i alla fall utåt sett vad vi kunde se. Det började med sjukliga beteendestörningar hos min (dåvarande) make. Styrkan i detta stegrades allt eftersom. Man liksom vävdes in i hans sjukliga beteende, allt eftersom tiden gick med att successivt bara höja ribban ännu högre.

Man levde också med den tanken att ”nästa gång om det blir värre, då måste jag lämna honom”. När han var ”ganska” stabil, som att han hade sina känslor under kontroll, tog jag ofta upp frågan om skilsmässa i lugn och ro med honom.

Men han kände sig alltid pressad av situationen, vilket gjorde att sjukdomen blossade upp och en massa hotelser kom emot mig.

En stående och återkommande replik när jag nämnde skilsmässa var ”om du lämnar mig, ska jag göra dig till ett vackert lik”, så vad hade jag för val? Vad kunde jag göra? Vart skulle vi vända oss? Jag tänkte och kände att om jag stannade kvar hade jag en större chans att överleva. Så gick mina tankar under sex års tid, på den vägen var det.

Men det som känns mest hårt från den här tiden, var att vårt lilla barn fick vara med om dessa dramatiska upplevelser. Hon fick gå emellan sin egen far och mig för att förhindra att han skulle bruka våld mot mig. Vår lilla dotter blev med andra ord min livvakt. Jag tänker ofta på den tiden och får nog också leva med detta, för den omsorgsfulla och livsviktiga mor och barnrelationen fick stå åt sidan på grund av detta öde. Men däremot gick vi in i något slag av symbios med varandra. För i vårt fall handlade vardagen om överlevnad. Men inget av hans hot gick ut över vår dotter, tack och lov. Men de inre ärren finns nog i djupet ändå.

Vad jag vill komma fram till med denna sanningsenliga och starka insändare är: Vem vänder dessa människor sig till i dag? De som lever under sådana omständigheter som jag och min lilla dotter fick göra.

Skulle det bara ha funnits den sortens hjälpverksamhet som kanske nu blir aktuell, har säkert ”resan” i vårt liv sett annorlunda ut.

För dessa grymma upplevelser måste man bara leva med sedan. Det går inte att ”bara” sudda ut. Eftersom jag blev ett ”överlevande” exempel, önskar jag av hela mitt hjärta att hjälpen är nära för dessa hjälplösa människor, speciellt barn. Innan det är för sent.

Bränt barn flyr elden

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons