Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vet vi inte nog om våra fåglar än?

/

Våra fåglar, visst är de en fröjd för ögat? Varje vår kommer massor av flyttfåglar som övervintrat i fjärran land. Mycket utmattade anländer de till Sverige.

Annons

Ibland, om oturen är framme möts de av isande vårvintrar och snöglopp. Kung Bore har slagit till då han är som mest ovälkommen. Ännu värre kan det gå om en så kallad fågelskådare upptäcker dem. Då blir vilan kort innan tokerierna börjar. Är fyndet av lite ovanligare slag rapporteras detta obönhörligen in i rapporteringssystemet Svalan vilket med stor sannolikhet innebär att rapporten upptäcks av ringmärkare som hela tiden håller koll på vad som rapporteras. Larmet går, och ringmärkaren med assistenter är snart på plats där fågeln sist sågs.

Nu börjar jakten. Fågeln som redan innan detta är totalt utmattad och utmärglad av den långa flytten kommer att jagas tills den är fast. Fångstnät spänns upp och bandspelare där fågelartens sång finns inspelad sätts igång. Den jagade fågeln får alltså lyssna på en rivaliserande anförvant som dessutom låter mycket starkt, vilket naturligtvis inte går att motstå för den stackaren. Instinkten gör att den bara måste undersöka saken närmare vilket innebär att den oftast fastnar i något av de utspända näten. Sedan blir det bara värre. Det ska vägas, mätas, blåsas på, fotograferas och gudarna vete allt vad de stackarna utsätts för. Vad ska man säga? Visst är det skrämmande, eller hur?

Det finns naturligtvis ett sätt för fågelrapportörerna att underlätta för de små liven, och det är att: Vänta ett tag, gärna någon vecka innan ni rapporterar in fågeln så den åtminstone hinner återhämta sig samt äta upp sig lite innan ringmärkarna sätter igång. Det borde väl inte vara någon större uppoffring från er sida? Jag menar, det kan väl knappast spela någon roll om ni väntar med inrapporteringen. Så bråttom och viktigt kan det väl ända inte vara för er att ”vara först” med att få in fågeln i rapporteringssystemet, eller hur?

Visst kan det tyckas att ansvaret borde ligga hos just ringmärkarna, men att tro att de skulle avvakta någon vecka sedan de sett en intressant rapport för att ge fåglarna en chans att återhämta sig vore naivt. Det skulle ju för deras del innebära att fågeln hinner smita undan, och det får ju inte hända. Så sistnämnda scenario kommer aldrig att inträffa.

Sedan blir det höst. Då börjar den verkliga hetsjakten på dessa små liv. Fångstnät spänns upp i buskage och träddungar längs hela landet. Här i Gävleområdet håller ringmärkarna framför allt till på gamla tippen innanför Lerviks ridanläggning och ute på ön Eggegrund. Fåglar fångas, stressas och ringmärks i all evinnerlighet. Det ges inte en chans för de små liven att i lugn och ro förbereda sig inför den långa flytten till varmare breddgrader. De som är intresserade av att se spektaklet kan söka sig till gamla tippen mellan 15 augusti och 15 september. Helger är säkrast, men det råder oftast full aktivitet under vardagarna också.

Så här har det hållit på år ut och år in i hela Sverige (naturligtvis i andra länder också). Fåglar stressas till vanvett. För vad? Vad behöver vi mer veta? Den otroliga mängd information som samlats in och rapporterats av alla dessa ringmärkare under alla dessa herrans år både räcker och blir över för länge, länge sedan. Så snälla ni! Låt våra fåglar ha lite hemligheter kvar. Vi behöver inte veta precis allting om deras liv och leverne.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons