Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi behöver stöd i ändrad lagstiftning för att nå fler

SVAR TILL
Sonja Johansson,
20 april

Annons

Insändaren tar upp flera svårigheter när det gäller samhällets insatser för dem som lever med samsjuklighet, det vill säga har både en psykiatrisk diagnos och missbruk. Vidare skriver insändaren att samarbetet inte fungerar mellan kommun och landsting och att barn, unga och vuxna bollas mellan olika myndigheter. Insändaren visar också hur svårt det kan vara att som anhörig stå vid sidan om när barnet blivit myndigt. Anhöriga upplever ofta bristande förståelse från myndigheter och känner sig maktlösa.

Rapporten ”Särskilda insatser för barn och ungdomar” som insändaren hänvisar till har tagits fram på initiativ av Socialnämnden i Gävle.

Syftet med den är att vi ska få kunskap om vad vi behöver göra för att förbättra kommunens samlade insatser för barn och unga med svårigheter. Rapporten använder vi nu i arbetet med de förbättringar och lösningar vi ska genomföra inom kommunen så att vi ska nå barn och unga tidigare och på ett bättre sätt.

Vad gäller missbruks- och beroendevården så handläggs den i dag av två olika huvudmän – kommun och landsting. Denna uppdelning leder till att människor hamnar i kläm och inte får de samordnade insatser som de behöver. Detta är lagstiftarna medvetna om. Därför kommer det i höst att göras en tillsyn, på Socialdepartementets initiativ, av all beroende- och missbruksvård i Sverige. Denna tillsyn kommer troligen ligga till grund för förändringar både när det gäller lagstiftningen och huvudmannaskapet.

Vi har en mycket restriktiv tvångslagstiftning i Sverige som är ett skydd för den enskilde då det är fara för liv och hälsa. All vård och behandling ska i första hand bygga på frivillighet och den enskildes motivation. Därför utgår våra, Socialtjänst Gävles, utredningar och bedömningar från den enskildes behov och vi söker i första hand lösningar tillsammans med den enskilde när denne är myndig.

Forskning visar också att den egna motivationen och viljan är en av de starkaste faktorerna för att det ska bli en lyckad behandling. Hemmaplanslösningar och samarbete med den det berör och dennes sociala nätverk är framgångsfaktorer för att nå ett drogfritt liv.

Det finns två lagar som skyddar den enskilde; Lag om vård av missbruk (LVM) som socialnämnden beslutar om och Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) som läkare beslutar om. Om den enskilde söker vård och behandling frivilligt så faller kriterierna för dessa lagar. Svårigheterna uppstår, precis som insändaren skriver, då den det gäller söker hjälp men motivationen inte varar någon längre tid.

När det gäller sekretess måste vi vara lyhörda för vilka kontakter och samverkan den det gäller vill ha.

Sekretess är inget bekymmer om den det berör vill samarbeta. När den vuxne inte vill att de anhöriga ska ha insyn eller vara delaktiga då ställs de anhöriga utanför. Anhörigas anmälningar leder dock alltid till utredningar – men vad de lett till har anhöriga inte rätt att få besked om.

Det är oerhört betungande att vara anhörig till vuxna med beroende- och psykiatrisk diagnos. Gävle kommun har både resurser i form av kompetens, samverkan mellan kommun och landsting men vi kan också konstatera att vi ändå inte alltid lyckas nå den enskilde.

Vi behöver bland annat utveckla öppenvården för barn och unga med samsjuklighet och vi behöver stöd i form av ändrad lagstiftning och huvudmannaskap för att nå fler med behov av insatser.

socialchef, Gävle

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons