Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

126 år av odugliga socialdemokratiska partiledare

Annons

I 126 år har det varit fel på Socialdemokraternas partiledare, särskilt om denne råkat vara statsminister. I den borgerliga propagandan, som är den dominerande i Sverige där nästan 90 procent av dagspressen är borgerlig, är det en central uppgift att kritisera Socialdemokraterna och dess partiledare.

Är S-partiledaren från en högre samhällsklass, som Hjalmar Branting eller Olof Palme, är det fel. Denne är då inte "en man av folket" av det slag som en "arbetarledare", eller "arbetarepartiledare", bör vara.

En person som är från överklassen, som Palme, borde egentligen inte vara ledare för det parti som är störst i arbetarklassen, kan det heta då. Denna överklassperson är alltför ofolklig, låter det från höger.

Och är S-partiledaren en person med vanlig bakgrund, som Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt, är det inte heller bra. Då är denne inte tillräckligt komptent, erfaren, välutbildad eller saknar annat kompetenskrav. Persson, Sahlin och Juholt var dock erfarna politiker då de blev partiledare.

Tage Erlander och Ingvar Carlsson ansågs av borgerliga lägret inte vara lämpliga S-partiledare eller statsministrar. Båda sades vara svaga, bleka, gråa kompromisskandidater där profilstarkare politiker blockerat varandra.

I efterhand anses dock socialdemokratiska partiledare ha varit bra, av borgerliga kommentatorer, särskilt om de varit statsministrar. Branting förhindrade revolution 1917, Per Albin Hansson ledde landet genom världskrig, Erlander var skämtsam och ärlig, lämnade tillbaka statsverkets pennor då han slutade.

Carlsson var pålitlig och kompromissvillig samt ledde Sverige in i EU. Rent av Olof Palme ses i efterhand som en bra statsminister, han som ofta av borgare ansågs ha varit konfrontationsinriktad klarade att kompromissa i det svåra jämviktsläget i riksdagen i mitten av 70-talet.

Att höja tidigare S-partiledare och statsministrar till skyarna fyller sin funktion för borgare i politikkommenterande yrken, eftersom det visar att den nuvarande innehavaren av S-partiledarposten och statsministerposten inte fyller ut sina företrädares kostymer.

Det är i ljuset av det som senaste tidens kritik mot Stefan Löfvens sätt att tala ska ses. I en krönika i söndags i Malmötidningen Sydsvenskan skrev borgerliga skribenten Per T Ohlsson om Löfvens ordförråd.

Löfven har för simpelt språkbruk för att vara en statsminister, ja statsman, är Ohlssons åsikt. Ja, det är konstigt att Löfven inte har förbättrat sitt sätt att tala det dryga år han varit statsminister, menar Ohlsson.

Den borgerliga krönikören ger ett antal exempel på uttalanden av Löfven och man kan kanske hålla med om att det hade gått att formulera sig mer avancerat, sofistikerat eller likt något sorts snitt av makthavare på statsministernivå de senaste årtiondena.

Författaren Björn Ranelid har också gett ett bidrag till kritiken mot Löfvens språk. Ranelid vänder sig mot Löfvens bruk av det enkla ordet "okej", av typen: "det är inte okej", om att unga svenskar ansluter sig till IS.

Det är möjligt att Ranelid är ute efter att ge råd och hjälp till Löfven att skaffa sig fler verktyg i sin språkliga verktygslåda. Men Per T Ohlsson är främst ute i politiska syften, att försvaga Löfven och hans parti.

Någon borgerlig debattör tyckte för övrigt att Ohlssons påhopp på Löfvens ordval var uttryck för snobbism från Ohlssons sida. Elitism, på gränsen till klassförakt, kanske man kan tillägga.

För yngre läsare kanske Hasse och Tage måste presenteras. De var en komikerduo som hade flera revyer på 70-talet. Hasse hette Alfredson i efternamn och Tage hette Danielsson. I en revy 1979 hade Danielsson en melodi med texten att han ville ha en glad amatör, hellre än karriäristiska politiker som aldrig haft jobb utanför politiska sektorn.

Den texten kan aldrig Per T Ohlsson sjunga med i. Sådana som han gillar tydligen hellre karriäristpolitiker som anammat ett politiskt beräknande språk. Och författaren Ranelid gillar rimligen också ett sådant beräknande politikerspråk hellre än ordet okej, som han anser är "en kloak i svenska språket".

Den i alla fall språkligt sofistikerade S-statsministern Olof Palme och hans tal och språk kunde inte heller gillades av Ohlsson eller hans borgerliga kommenterande kollegor på den tiden. Det var fel på dem också, fast andra fel än dem som Löfven beslås med.

En socialdemokratisk partiledare och statsminister är nämligen aldrig "okej" för en borgerlig kommentator.

Mer läsning

Annons