Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

20 år är inte tid som läker såren efter ett krig

Annons

Srebrenicas sista offer är ännu inte begravda. Sedan folkmordet för 20 års sedan har man varje år på årsdagen, då 8000 bosniska muslimer mördades av Ratko Mladic och hans män, begravt de som identifierats under året som gått. Arbetet pågår fortfarande. Man arbetar fortfarande med att lokalisera och identifiera kvarlevorna efter de män och pojkar som mördades. Under kriget grävdes massgravarna upp med krävmaskiner och kvarlevorna flyttades runt för att dölja det krigsbrott som hade begåtts. Fragment av människor, liv som inte fick levas färdigt. Anhöriga som väntat år på att få begrava sina döda. Ett utdraget lidande som är svårt att föreställas sig.

Kriget i det forna Jugoslavien är en mörk tid i Europas historia, som bara ligger 20 år bort. Ett krig mitt i Europa vars grymma resultat EU genom sin passivitet tyvärr är medskyldigt till. Så även FN. FN har också tagit på sig sitt ansvar genom att erkänna felbedömningarna man gjorde 1995, som ledde fram till 8000 människors död i Srebrenica.

Att folkmordet i Srebrenica faktiskt är ett folkmord, vill dock inte Serbien kännas vid. Så sent som i onsdags stoppade Ryssland, på Serbiens begäran, en resolution i FNs säkerhetsråd som kallar folkmordet i Srebrenica vid dess rätta namn. Serbien vägrar fortfarande, efter 20 år, att ta ansvar för det folkmord man så kallblodigt var med om att genomföra i juli 1995. Det är en skymf mot alla de som överlevde och de anhöriga till de som mördades.

20 år är ingen tid som läker såren efter ett krig. Grymheten under kriget på Balkan var outsinlig. Och det hände vid EUs gränser.

Att resa runt på Balkan är att resa i krigets fotspår. Men det är också en resa i hur vi hör ihop, en berättelse om hur liv förändras för alltid genom krig. Om den långa vägen tillbaka för ett samhälle. Om förlust. Om hur länder förenas genom syskon som skiljs åt, genom brodern som stannade kvar och systern som flydde. Om hur människor skapar nya liv i ett nytt land, kämpar, överlever och i vissa fall, återvänder.

Och, framför allt, hur väldigt lite vi i Sverige vet om att fly och förlora allt utom våra liv, födda i ett land, i städer som Sölvesborg och Gävle, förskonade från krig i modern tid.

Mer läsning

Annons