Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen ett optimistiskt tal!

Annons

Det var faktiskt rätt härligt att höra Gustav Fridolins optimistiska Almedalstal som gick ut på att vi kan och att vi bor i ett land som vill något. Jag tror dessutom att Fridolin var den förste partiledaren som sade något sammanhängande om kultur – och gjorde det med ett bildningsbegrepp som plötsligt tycktes sträcka sig från nutida svensk musikexport, över litteratur och bort till självaste Ernst Kirchsteiger. Partiledare som vågar och kan tala om kultur är sällsynta men man får vara särskilt glad över att en skolminister gör det. Jan Björklund, den förre skolministern, förmådde det aldrig. Han talade om betyg och prestationer, men sällan om lärandet som en process av nyfikenhet och skapande.

Det var den lekande människan, Homo Lundens, inte den presterande, Homo Economicus, som stod i centrum för Fridolins tal. Att skapa något gör en människa lyckligare än att köpa något. Det var egentligen det viktiga innehållet i det Fridolin talade om. Och jag blir glad över att det sägs ut i en svenskt politisk kultur där procentsiffror kring statsbudgeten oftast dominerar.

Miljöpartiet är idag på många sätt ett sargat parti. Samregerandet med socialdemokratin har knappast gått lysande och i en rad frågor, som är synnerligen viktiga för den gröna identiteten, har partiet fått vika ner sig. Vattenfalls brunkolsgruvor, Förbifart Stockholm, närmandet till Nato; det är lätt att räkna upp de stoppklossar den gröna politiken mött det senaste året.

Gustav Fridolins tal ska naturligtvis ses mot den bakgrunden: han ville ingjuta nytt mod i sitt parti och kanske lyckades han verkligen med det. Han stod inte där och ursäktade sig, han angrep inte i första hand sina motståndare. Istället försökte han lägga fram en möjlighetshorisont: En annan värld är möjlig. Vad han därmed visade var på sätt också att det är en helt ny situation, en historiskt ny situation som nu är för handen, när ett grönt parti sitter och regerar med ett arbetarrörelseparti.

Att det gnisslar på många punkter i regeringssamarbetet är knappast särskilt konstigt. Det är det pris som måste betalas för att pröva något nytt. Den gnälliga kritik som från borgerligt håll så ofta riktats mot den rödgröna regeringen missar det grundläggande faktumet att en svensk regering nu rör sig in på ny, oprövad terräng, när det gröna och det röda möts på regeringsnivå. Det har aldrig hänt tidigare. De åtta borgerliga åren var egentligen bara en extrapolering av de marknadsliberala trender som vuxit sig starka även långt innan, hos tidigare s-regeringar. Det som prövas nu är svårare, fler saker kan gå fel, men att det är ett mer spännande projekt tycker jag att Fridolin på många sätt visade.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att ställa sig kritisk till i det tal han höll. Miljöpartiets balanserande i mitten känns ibland enerverande. De flesta undersökningar tyder på att partiets väljare snarare definierar sig långt mer som vänster än som höger. När det kommer till kritan inser säkerligen många miljöpartister att ska man på allvar göra något åt vår tids religion, konsumismen, så är det i hög grad genom att beskatta ner köpkraften hos de bättre ställda. Men miljöpartiets räds ofta dessa bättre ställda, för ofta har de deras röster.

Jag skulle önska mig att Fridolin någon gång modigt vågade utmana den svenska medelklassen, eftersom det är den som sätter ett så oerhört mycket större ekologiskt fotavtryck i världen än vad låginkomsttagare gör. Vår tids miljöhjältar är inte de ekologiskt medvetna innerstadsborna med höga inkomster som äter rätt mat och köper närodlat (för att sedan köpa långa flygresor). Vår tids miljöhjältar är de lågavlönade som inte ens deltar i konsumtionsfesten.

Om jämlikheten i skolan talade Fridolin fint. Men han måste våga gå längre med frågan om jämlikhet, så att den också gäller inkomster. Den som menar allvar i miljö- och klimatfrågan kommer inte undan jämlikhetsfrågan.

Gustav Fridolin är fortfarande litet av svensk politiks wonderboy. När han ler är han inte långt ifrån att göra reklam för Kalles kaviar, fastän på grön tub. Men alla vi som gillar Kalles kaviar och längtar efter att få den i en grön tub eller en röd tub och inte bara den traditionella blåa, bör känna glädje över hans almedalstal.

Mer läsning

Annons