Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bekämpa terror

/
  • Den gångna helgens terrordåd i Köpenhamn berör inte bara de som blev beskjutna. Inte bara de som sympatiserar med Lars Vilks och hans konst, inte bara de som sympatiserar med judendomen. Det påverkar hela samhällen.

Skräck. Instabilitet. Motsättningar. Det är terrorns syfte.

Annons

Det som hände i Köpenhamn förra helgen påverkar inte bara de som blev beskjutna. Inte bara de som sympatiserar med Lars Vilks och hans konst, inte bara de som sympatiserar med judendomen. Det påverkar hela samhällen. En hel världsdel.

Attentatsmannen har konstaterats vara en ensam danskfödd 22-årig man med kriminell bakgrund. Bör vi benämna honom en ensam galning eller en terrorist? I det här fallet är den korrekta benämningen både och. Han var av allt att döma en galning, men även en terrorist. Mannen sköt för att döda människor på grund av deras religion, på grund av deras tro, åsikter och utsagor. Avsikten var att sprida terror. Precis som Anders Breivik i Oslos regeringskvarter och på Utöya sommaren 2011. Terrorn har många ansikten. Men syftet är alltid det samma.

Nu luftas det åsikter om att kanske Lars Vilks ändå får skylla sig själv. Att hans konst provocerar. Att smäda islam låter sig inte göras. Men här måste vi vara mycket tydliga, annars kan vi trampa riktigt snett.

Vi har en hetslagstiftning, den bör vi använda oss av. Betydligt mer än vad vi gör i dag. Kanske skulle vissa uttalanden från Vilks kunna hamna här. Men, om vi ska ställa krav på vilken satir som ska få falla under yttrandefriheten är vi illa ute. För i så fall kan det som anses vara okej i dag vara straffbart i morgon, helt beroende på vilken/vilka som sitter vid makten. Vem som betraktas som brottsling kommer att handla om godtycke.

Och exakt likadant bör vi tänka när det handlar om kraven på ökad övervakning i kölvattnet av terrorhandlingarna i Köpenhamn och Paris. Övervakning handlar om rädsla. Att vi är rädda för varandra.

För politikerna är rädslan ett maktmedel. Det går att visa handlingskraft genom att utöka övervakningen i det offentliga. Och visst, övervakning kan göra det lättare att hitta skyldiga – men det förebygger inte brott.

Vill vi förebygga terrorism måste vi satsa på jämlikhet. På samhällen som hänger ihop. På en värld där människor känner gemenskap. Det finns inget annat sätt.

Vi måste också se hur dagens antisemitism i allt större utsträckning hänger ihop med Israel-Palestinakonflikten. Det är en konflikt som måste få ett slut. För inte förrän muslimer och judar betraktar varandra som jämlikar kommer motsättningarna, och grogrunden för terrorhandlingar som de i Köpenhamn och Paris att upphöra.

En offensiv svensk politik som satsar på medling i Israel-Palestinakonflikten är inte bara utrikespolitik, det är även inrikespolitik. Det bör ses som terrorbekämpning.

Och det här är något vi bör fundera över i dessa tider, nu när västvärlden beväpnar sig och stänger gränser för att bekämpa terrorhandlingar. Hårt mot hårt. Öka motsättningarna. Den som tror att det här sättet innebär en minskad risk för terrordåd bör tänka om.

Det finns andra sätt, bättre sätt. Medling, jämlikhet, inkludering. Att arbeta för en värld där vi tolererar varandras olikheter. En terrorbekämpning, och tillika försvarspolitik, som inte syftar till att öka motsättningar har bättre förutsättningar att lyckas i längden. Det är vad vi borde lägga våra främsta resurser på.

Så. Våga lägg om politiken. För allas vår skull.

Mer läsning

Annons