Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att tänka längre än näsan räcker

/
  • Flickor under en lektion i Mazar-e-Sharif, Afghanistan.

Ibland blir politiska beslut väldigt kortsiktiga, det saknas perspektiv och långsiktighet. Turerna kring biståndet och flyktingmottagandet är ett sådant exempel.

Annons

Sverige beslutade redan under 1960-talet att en procent av bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd. Det handlar om bistånd för att utjämna klyftorna i världen, till exempel för att öka möjligheterna för världens barn att gå i skola, eller för att minska riskerna för världens mödrar vid barnafödande. Det är en riktigt smart tanke. För desto mer jämlik världen blir, desto mindre blir spänningarna. Desto bättre liv människor kan leva i sina hemländer, desto färre människor drivs på flykt. Här bör tilläggas att även i den mest utopiska värld av jämlikhet kommer människor att söka sig till andra ställen i världen, för att uppleva, för att bo. Vi tenderar att göra så, vi människor. Vi hittar andra ställen i världen vi trivs bättre på, där drömhuset, drömjobbet eller drömpartnern finns. Men med en mer utbredd jämlikhet skulle antalet flyktingar i världen inte vara till närmelsevis så hög som den är i dag, 2015.

Så biståndet är en smart idé. En långsiktig idé. Tyvärr tenderar våra politiker ibland att inte tänka längre än näsan räcker.

I dag går en femtedel av denna enprocentare inte alls till biståndet, utan till flyktingmottagande här, i Sverige. Biståndet holkas ur. Vilket riskerar leda till att än fler människor drivs på flykt. Det absurda, ironiska, är att i dag är det Sverige som i särklass är det största mottagarlandet av svenskt bistånd. (Näst största mottagarland är Afghanistan med mindre än en miljard kronor.)

I nästa års budget har 8,2 miljarder kronor avsatts från biståndet till flyktingmottagande i Sverige, alltså en femtedel av hela biståndet (som ligger på runt 40 miljarder kronor). Regeringen har aviserat att andelen kan bli ännu större, det diskuteras om siffror kring 60 procent av biståndet.

Det låter galet, men är helt enligt regelverket. Många länder använder en del av sitt bistånd till flyktingmottagande i det egna landet, men inget annat land är ens i närheten av Sveriges summor. Det här förfarandet är dock inget som har skett just under den sittande regeringens tid, även förra regeringen använde stora delar av biståndet till att finansiera flyktingmottagandet i Sverige. Det som har gjort att det nu har blivit en livlig diskussion i frågan är det faktum att flyktingnivåerna till Sverige ökar ganska dramatiskt.

För att få en seriös debatt i frågan måste vi först och främst inse att de människor som söker sig till Sverige är en tillgång, och på sikt kommer de som stannar i Sverige även att gynna samhället ekonomiskt. Det är alltså flyktingarnas första tid i landet som regeringen försöker hitta olika sätt att finansiera. Ett sätt är alltså att skära i biståndet. Vilket är ett mycket kortsiktigt sätt att lösa situationen.

Ett mer långsiktigt sätt är precis som finansminister Magdalena Andersson har varit inne på: lånefinansiering. Vi lånar till investeringar. Vi måste se nya invånare som en investering. En investering som kommer att ge frukt i framtiden.

Ett marginaliserat bistånd kommer att slå tillbaka på Sverige om några år. Fler kommer att tvingas fly. Vi kommer att få en allt mer orolig värld – och det är något som verkligen kommer att bli dyrt.

LÄS ÄVEN: Information till Sveriges politiker: vapen dödar

LÄS ÄVEN: För framtiden

LÄS ÄVEN: "Bistånds-ministern"

Mer läsning

Annons