Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara tyst är att acceptera rådande ordning

/

Det ringde en man. Han var upprörd över att jag hade skrivit något om Sverigedemokraterna som han inte gillade.

Annons

Min tidning var en kommunisttidning menade han. Han ville inte lyssna på när jag försökte förklara att varken jag eller tidningen är ett kommunistiskt propagandaorgan. I stället ville han berätta om en händelse han varit med om. På fotbollen hade han sett några pojkar som jagade en katt, "svartingar såklart!" utbrast han triumferande. "Hm, du tror inte att det händer att vitingar jagar katter?", frågade jag. "Jo, det kan väl hända, men vi ska inte importera hit sån där skit!!", blev hans svar.

Ovanstående är för mig en väldigt tydlig skildring av det rådande samhällsklimatet. Ett samhällsklimat jag skyller borgerlig klyftpolitik och maktens, inklusive mediernas, normalisering av rasismen för. För vi lever i en tid där det är okej att SVT under bästa sändningstid har programpunkter som "Har invandringen gått för långt", där riksdagspartier inte bara från extremhögern diskuterar frågan om att förbjuda tiggeri, en tid där vi ser allt fler attacker mot migranter och asylsökanden, attacker som politiker och ordningsmakt inte verkar ta på allvar. Det är som att det inte är människor som attackerats, utan något annat, inte mänskligt. Vi lever i en tid där det numer är rumsrent att uttrycka rent rasistiska påståenden om vissa grupper av människor. Vi lever i en farlig tid.

När människor ser klyftorna öka, ser sina framtidsmöjligheter grusas, fattiggörs på grund av en urusel a-kassa eller utförsäkras ur sjukförsäkringen, inte får något fast jobb utan endast enstaka inhopp med undermåliga anställningsvillkor får rasismen fritt spelrum. Då är det enkelt att sparka och spotta nedåt i stället för det egentligen självklara: uppåt.

Föreställningen att allt fel i samhället är "de andras" fel får allt större fäste. De "andra" i det här fallet är de som är ännu längre ner på samhällsstegen, och särskilt de som ser annorlunda ut, kommer utifrån eller inte beter sig på det sätt som vi är vana vid. Det naturliga borde såklart vara att protestera och kritisera makten, de som gjort det möjligt att klyftorna i Sverige ökat mest i hela västvärlden under de senaste decennierna. Men vi människor är inte alltid så rationella, vi väljer oftast den allra enklaste vägen. Och att skylla alla orättvisor på människor som har väldigt svårt att försvara sig själva är en mycket enkel väg.

Egentligen är jag så himla trött om att skriva om det här ämnet. Det känns som jag skriver samma text om och om igen. Men jag känner samtidigt att jag måste skriva. Att vara tyst är att acceptera rådande ordning. Jag vill inte vara en del av normaliseringen av rasismen. Vi som inte känner oss hemma i den allt tydligare högerpopulistiska samhällsdiskursen måste orka protestera.

"Skriv om hetsen mot SD istället", avslutade mannen samtalet. Jag funderade en stund. Det blev den här texten.

Mer läsning

Annons