Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avregleringsfiasko

/
  • Lönsamhet. I dag präglas svensk järnväg av fler och fler aktörer, både inom tågtrafiken och på infrastruktursidan, verksamheter som har vinst som första prioritet. Säkerhet och arbetsmiljö kommer i andra hand.

Annons

Hösten 2002. Jag sitter i filmsalongen i Folkets hus i Gävle och skruvar på mig, känner mig obehaglig till mods. Anledningen till att jag över huvud taget sitter här är att jag har som uppgift att representera ABF Gästrikebygden (jag är praktikant). ABF har filmvisning för sina medlemsorganisationer och på filmduken visas Ken Loachs film Järnvägare (The Navigators, 2001). Det är en stark, rå film som handlar om konsekvenserna av järnvägens avreglering i Storbritannien. Det är en spelfilm, men skulle kunna vara en dokumentär. När jag hösten 2002 sitter där i Folkets hus ser jag den dock mest som science-fiction. Eftersom den är så osannolik.

Och, i vilket fall. Det skulle ju aldrig kunna hända här.

Avregleringen av järnvägsnätet i Storbritannien skedde i början av 1990-talet. En avreglering som även den störste avregleringsförespråkaren torde se som ett fiasko. Lönsamhet var ledordet, men avregleringen innebar att pressen och stressen på de anställda vid den brittiska järnvägen blev allt hårdare. Det slutade inte väl. Efter flera svåra olyckor och dödsfall har staten i dag åter tagit tillbaka skötseln av spåren.

I Sverige påbörjades en avreglering av järnvägen redan i slutet av 1980-talet, då Ingvar Carlssons S-regering skilde tågtrafiken (SJ) och järnvägsunderhållet (Banverket) åt. En avreglering som fortsatte år 2000 då Göran Perssons S-regering styckade upp tågtrafiken i flera affärsdrivande bolag. Nu skulle järnvägstrafiken bli affärsmässig och vinstdrivande.

Lönsamhet var ledordet.

Det här avregleringsspåret har den borgerliga regeringen fortsatt på. Rakt fram, utan stoppsignal. I juni 2009 röstade riksdagen igenom en fullständig avreglering av järnvägen. Regeringen skrev i sin proposition att beslutet förväntas leda till ökad valfrihet, prisvärda resor och ett ökat utbud.

Eh. Som att mer konkurrens skulle göra att tågen lättare tar sig fram. Nä, det funkar inte så. Problemet är att järnvägsnätet inte är tillräckligt utbyggt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med spår. Att fler aktörer slåss om de få, dåligt underhållna spår som trots allt finns, löser inte problemet.

Nu lovar regeringen nya pengar till järnvägen, 800 miljoner kronor. Men i det här sammanhanget är det kaffepengar. För att bygga ut järnvägsnätet krävs miljarder. Åtminstone 25, säger SJ:s avgående ordförande Adelsson. Den sittande regeringen verkar fortfarande tycka att avregleringen av järnvägen är en toppenidé. Den nya S-ledningen synes dock ha tänkt om.

Juholt och gänget hänvisar bland annat till avregleringsfiaskot i Storbritannien och säger sig nu vilja stoppa avregleringarna. Det är inte en dag försent.

I dag präglas svensk järnväg av fler och fler aktörer, både inom tågtrafiken och på infrastruktursidan, verksamheter som har vinst som första prioritet. Säkerhet och arbetsmiljö kommer i andra hand. Det vittnar inte minst de anställda om.

28 mars, under Håkan Juholts första dag på jobbet, möter Socialdemokraternas nye partiledare järnvägsanställda i Sundbyberg. De anställda lyfter frågan om avregleringen. De berättar att avregleringen har inneburit att pressen och stressen blir allt hårdare. I stället för säker arbetsmiljö har lönsamhet blivit ledordet.

Just inom järnvägen är säkerheten och arbetsmiljön fråga om liv eller död. 2010 visade ett dystert facit. Fem banar betare dog under yrkesutövning.

Våren 2011. Jag sitter på ett tåg som återigen står stilla. Jag skruvar på mig, känner mig obehaglig till mods.

 

Mer läsning

Annons