Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bakom stängda dörrar

Annons

Ytterligare ett fall av omhändertagande av barn i Sandviken har uppmärksammats i media. På Arbetarbladets webb kan man läsa kommentarer där kommunens agerande ifrågasätts. Somliga är upprörda över att föräldrarna inte fått säga hej då till barnet före omhändertagandet.

I stället för barnets behov hamnar föräldrarnas behov i centrum. Vilket är märkligt, även om upprördheten är begriplig.

Omhändertagandet i Sandviken som fick stor uppmärksamhet efter Uppdrag gransknings reportage gör det nu lätt för allmänheten att ifrågasätta varje omhändertagande som görs i kommunen. I grunden är vårt ifrågasättande också bra. Myndighetsutövning ska granskas och ifrågasättas. Det är en garant för att rättssäkerheten upprätthålls och att systemfel uppdagas.

Men faktum kvarstår; barn utsätts för misshandel i svenska hem. Barn utsätts för sexuella övergrepp i svenska hem. Och bedömningarna vid ett omhändertagande kan aldrig tillåtas styras av argumentation á la det-här-är-en-fin-familj-jag-vet-för-jag-känner-föräldrarna.

Sexuella övergrepp och misshandel i hemmet är inte brott som någon skyltar med. Det handlar om brott som i det längsta döljs för omvärlden. Det handlar vidare inte om brott som bara begås i en viss typ av hem. Skulle en sådan profil finnas skulle myndigheternas arbete vara långt mycket enklare.

Den som beskådar en familj från utsidan, oavsett hur väl vi tror oss känna varandra, vet faktiskt inte mer än vad familjen väljer att visa upp för omvärlden.

Ett faktum lika viktigt att komma ihåg som att myndigheter inte är ofelbara.

Mer läsning

Annons