Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäst utanför

Annons

Med några tiondelar som bas kräver Folkpartiets rastlöse ledare Jan Björklund omedelbar folkomröstning och därefter anslutning till euron. Bra för landet, sammanfattar han utan att gå närmare in på fördelarna. Annars, visar alla analyser, har vi klarat krisen bättre än euro-länderna och räddat kanske 50 000 jobb.

Sverige kan fortfarande, när krisen slår ut Grekland, Irland, Spanien och Italien, föra en egen ränte- och finanspolitik. En fördel när världens ekonomier faller samman. Grekland är nära konkurs, Italien bluffade till sig valutan och Irland, som med eurons hjälp hade en stark, men subventionerad ekonomisk utveckling under några år, faller ihop: Det blir lönesänkningar, urgröpt trygghet och svindlande arbetslöshet.

Och om räntan sattes i mellaneuropa, med de stora ekonomierna som riktmärken, förvisas de små länderna till marginalen, utan det inflytande Jan Björklund inbillar sig automatisk medföljer om Sverige går med.

Björklund borde någon enda gång tänka efter före; om han hade fått bestämma hade svenska soldater skickats till Irak, Sverige införlivats i Nato och ännu fler krigande svenskar grävts ner i USA:s hopplösa kolonialkrig i Afghanistan.

Att 44 procent nu, kanske tillfälligt, är för och 42 procent mot tyder väl närmast på ett hyggligt stabilt och jämnt läge. Bara bland moderater och folkpartister finns, som alltid, en majoritet för, övriga säger nej.

Går det att skriva som att euron är en klass- och utbildningsmarkör? De som har personlig nytta av en gemensam valuta; företag, industrier, de som reser mycket i euroländerna är för, och övriga, som inte kan se några omedelbara personliga fördelar, säger nej?

Att kronans värde mot euron ändras med några tioöringar över tid kan nog de flesta leva med, även när utlandssemestern blir marginellt dyrare. Omaket vid växling överkomligt, euron finns i de flesta bankomater; allt det här måste ställas mot nyttan av en egen valuta, särskilt när världsekonomin går in i väggen.

Det går också att erinra sig vad som sades efter folkomröstningen 2003; att hela frågan förblir vilande under minst tio år. Etablissemanget, från socialdemokratin och ända bort till Svenskt näringsliv misslyckades totalt i sin skrämselpropaganda; något lärde de sig väl ändå av det?

Att Mona Sahlin, som alltid varit för euron, krasst konstaterar att det inte blir någon ny folkomröstning under nästa mandatperiod, är bra. Hon vet att hon aldrig får med sig partiet.

En sådan kräver ett brett folkligt stöd, inte minst i det största partiet, under en längre period.

Att hasta fram efter en mätning som ger ett knappt övertag för ja-sidan, som Björklund och kanske också Fredrik Reinfeldt önskar, kan tolkas som sviktande respekt för folkviljan.

Men att stå utanför under överskådlig tid betyder ju inte för evigt, de mätbara fördelarna kan en dag vägas mot nackdelarna; kanske räcker det för en ny folkomröstning någon gång, eller några år, efter 2014?

Mer läsning

Annons