Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonusar i tiden

Carl B Hamilton minns löntagarfonderna, Stefan Fölster talar om regeringsbeslut klubbat ”på en kafferast”. Carl-Henrik Svanberg känner sig ”sporrad” av möjligheten att dra in några extra miljoner, ”vi som har den här typen av jobb, vi är alla tävlingsmänniskor”.

Annons

Peter Wallenberg mäter av stämningarna, ”bonuspanik”. Det är sådana tider, säger han.

En kamp i offentligheten mellan näringslivets yttersta kretsar om högsta bonusen, och rätten att få lite extra om jobbet löper på. Svanberg kan väl räkna in några miljoner om Ericsson går bra.

Och i förlängningen räknas en svindlande pension ihop, för bekvämt och bekymmersfritt åldrande. Den som når över 100 miljoner, vilket de flesta gör, kan mäta omfånget, eller längden.

Ett beslut i tiden, som också Maud Olofsson ansluter sig till. Statsministern försöker reda ut varför staten skall lägga sig i; bonusar är bra, men bara om alla anställda får ta del. Inga tyngre invändningar kan resas mot den hållningen.

En enda reservation kan presenteras: I propositionen från år 2000 sätts tydliga gränser för fondernas ”näringspolitiska uppgifter”. Regeringen bör inte ”styra över fonderna utöver vad som följer av rätten att utse styrelse”.

Den som läser propositionen finner den tidens verklighet, ej populistiskt anpassad till skandaler, övertramp och politiska haverier.

Det där struntar Reinfeldt och hans administration i, det är viktigare att sjunga med änglarna, lyssna av stämningar, lyfta ett finger, eller två, och anpassa budskapet efter tillfälliga opinioner.

Och i dag är ju alla, med några få undantag, väldigt mot alla former av bonusar. Thomas Östros är väldigt mot.

Så då och därför säger regeringen nej, trots fondernas reglemente. Reinfeldt anpassar politiken efter dagsnoteringarna och säger sig lyssna på väljarna.

Frågan är då vad vi skall ha regler till.

Mer läsning

Annons