Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borg har inga svar

/
  • ANSVAR? MED VEM? MOT VAD? Anders Borg tar ansvar för jättelika skattesänmkningar, som faller ner hos de 10 procent rikaste.

I januari öste Anders Borg ut 15 miljarder i skattesänkningar. Det mesta ramlade ner i fickorna på redan välbärgade. Jobbskatteavdrag, kallar Borg den sortens riktad välgörenhet.

Annons

Några månader senare måste Borg låna nästan 200 miljarder för att få ihop ekonomin i år, och nästa.

Under mandatperioden skall 100 miljarder fördelas enligt moderata principer; de tio procent av löntagarna högst upp delar på 40 procent. Det blir en hygglig slant till var och en.

De övriga, 90 procent, kan inte glädja sig lika mycket mycket åt Borgs fördelningspolitik.

Så ser det ut i högeralliansens nya rike; de förmögna sopar hem väldiga skattesänkningar, undersköterskorna ges några hundra. Kanske räcker de till den höjda avgiften i a-kassan.

I går steg Anders Borg upp i riksdagens talarstol och förklarade att regeringen tar ansvar. Det är hårda tider, sade han, men nu delar vi ut tio miljarder som en del i ”aktiv näringspolitik”. Aktiviteten ändå något begränsad, pengarna går direkt till förstärkning av a-kassan. När arbetslösheten drar iväg kräver kassorna påfyllning.

Några ideer om nya jobb, investeringar i infrastrukturer, utbildning eller satsningar på särskilt utsatta grupper fanns inte med. Den där sortens arbetsmarknadspolitik tillhör socialdemokratin; högern tänker inte så.

För Borg, fast i ansvarstänkande som inte rymmer ett uns av solidaritet med de mest utsatta, är det viktigare att inte slösa ens när det finns ett behov, dokumenterat av ekonomer från höger till vänster, att ta i ordentligt för att hålla uppe konsumtionen.

Så det blev inte mycket mer än lite av lite till lite.

Thomas Östros hade en bra dag, Borg en dålig. Östros, upprörd och rosig, smulade enkelt sönder Borgs ekonomiskt tafatta och politiskt klena argument.

Borgs ansvar, upprepat i varje anförande, är en öppen fråga. Östros tar ansvar för de mest utsatta. Borg delar ut premier på tiotusentals kronor till den lilla del av befolkningen som vinner på regeringens orättvisa politik. Östros ser köer till socialkontoren och trängsel på arbetsförmedlingarna.

Det går nog att tala om klasspolitik, även om Östros nöjde sig med ”otrygghetschock”.

Ulla Andersson, med proletärt förflutet, var inte lika försiktig; högeralliansens orättvisor ökar klyftorna. Men Borg värjer sig, han tycker sig höra en sedelpress, men har fortsatt inga invändningar mot skattesänkningar med lånade pengar. Han tycker väl sig använda sedelpressen på rätt sätt.

Det är hårda tider, tillägger finansministern, utan att göra så mycket åt den saken.

Men han kan titta på Sandviken; där exploderar socialbidragen. Och då har varslen på Sandvik ännu inte fallit ut. Och Sandviken är inte unikt, det är samma oro och vånda i nästan alla kommuner. Och när jobben försvinner är det socialkontoren som erbjuder en stunds återhämtning.

Dit hänvisas snart också den välavlönade medelklass som normalt inte har så mycket att frukta av ekonomiska kriser och skenande arbetslöshet. Men nu drar varslen in Tco:s och Saco:s medlemmar i krisen. Om ett tag skall de leva på 11 000 i månaden, en halvering av den köpkraft som gav ett ganska tryggt och bekvämt liv.

Sedan blir otryggheten dubbel. Kommunerna har inga pengar, skatteutfallen sjunker mot underjorden och utgifterna drar mot himlen. En knepig ekvation för alla, utom för Borg.

Att han haft fel i det mesta tynger inte. Han lyssnar inte på Thomas Östros, inte på Ulla Andersson, inte på Wanja Lundby-Wedin, inte på Företagarförbundet, inte på pensionärsorganisationerna.

Mer läsning

Annons