Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Centerpartiet i högerburen

/
  • Våren 1936 blev det en Bondeförbundsregering med Axel Pehrsson som statsminister.

Annons

Trots att Centerpartiets valförlust var större än Socialdemokraternas har nästan inga krav rests på att Maud Olofsson ska avgå.

C fick i valet 1,3 procentenheter mindre av väljarnas röster än 2006. För S var motsvarande tapp 4,3 procentenheter.

Men med tanke på att Olofssons parti är mindre än Mona Sahlins var Centerpartiets tapp större: en sjättedel av väljarstödet från 2006 mot bara en åttondel för S.

I onsdags fyllde C år, jämna 100. 1 december 1910 publicerades ett upprop av bönder i Skaraborgs län. Det ses som starten av C, som fram till 1957 hette Bondeförbundet (Bf).

C är inget marginellt parti. Sedan 1936 har det regerat i 27,5 år. Dessutom påverkade partiet landets ekonomiska politik i 3,5 år mellan 1995 och 1998 i samverkan med dåvarande S-regering. C är Sveriges näst mesta regeringsparti.

Sina första två decennier var partiet långt från regeringsmakten. En betydande påverkan på regeringspolitiken fick partiet efter 1932 års val.

Partiet fick vid den tiden en ny ledare i Axel Pehrsson i Bramstorp. Han bröt med partiets högerinriktning och träffade uppgörelser med det nya regeringspartiet S.

De gick ut på en politik med fler offentligt finansierade jobb mot arbetslösheten i utbyte mot att S gav lantbruket goda villkor.

S-regeringen avgick våren 1936 och ersattes av en Bf-regering med Axel Pehrsson som statsminister.

I valet det året gick S fram, men fick inte majoritet i riksdagens andra kammare. Bf hade en mindre valframgång till drygt 14 procent av rösterna. En koalitionsregering av de två partierna bildades med S-statsminister.

Hösten 1939, efter andra världskrigets utbrott, breddades regeringen till en samlingsregering där även Folkpartiet och Högerpartiet ingick.

Efter krigets slut löstes samlingsregeringen upp. Den ersattes av en S-regering.

I valet 1948 förlorade S majoriteten i andra kammaren, men behöll den i första kammaren. Vid den tiden fick Bf ny partiledare, Gunnar Hedlund. Tre år senare bildades åter en S+Bf-regering, med S-statsminister och Hedlund som inrikesminister.

Den regeringen behöll sin majoritet i andra kammaren efter valen 1952 och 1956. Men båda koalitionspartierna tappade väljarstöd och mandat.

Efter valet 1956 blev det borgerlig majoritet i andra kammaren. Bf kunde byta regering till en borgerlig, men ville inte. Koalitionen med S upplöstes 1957 och nyval hölls året därpå.

Efter folkomröstningen om pensionerna 1957 ökade både S och Bf trendmässigt flera val i rad från 1958. C gick från att ha varit minsta borgerliga parti 1960 till att bli största borgerliga parti 1968.

I valet 1970 befästes den positionen när C fick en femtedel av rösterna. Det blev Hedlunds sista val som partiledare. Thorbjörn Fälldin tog 1971 över som C-ledare. I valet två år senare fick C var fjärde väljares röst.

Att C kunde få så högt stöd berodde i grunden på den politik partiet stått för under Hedlund på 60- och tidiga 70-talet. Den kan snällt beskrivas som folklig och vänsterborgerlig.

Om man vill vara elak var den populistiskt missnöjesinriktad mot S-styrets centraliseringar, skattehöjningar och statliga byråkrati.

Med Fälldin som ledare fick C i 14 år en mer högerliggande profil och minskade i alla val till tio procent 1985, varefter Fälldin avgick som C-ledare.

Under ledarna Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Daléus fortsatte partiets nedåttrend fram till att partiet fick 5,1 procent 1998.

Partiet har efter Hedlund bara medverkat i borgerliga regeringar: 1976 till 1982, 1991 till 1994 samt sedan 2006.

Centerpartiet har under Olofssons ledarår sedan 2001 ökat i två val. Men i årets val minskade partiet, till 6,6 procent.

Att Centerpartiet är högerinriktat, som under Fälldins och Olofssons partiledarperioder, är inte en given hållning för partiet. C har halva sin hundraårstid samverkat åt vänster, med S.

I ljuset av det borde det vara naturligt för C att åter samregera med S, exempelvis i ett otydligt parlamentariskt läge.

Men i stället har C utsett S till huvudmotståndare, trots att S ligger närmare mitten än kanske någonsin. C är i det läget paradoxalt nog inte längre ett mittenparti, utan ett högerparti.

Dags för namnbyte?

Robert Sundberg

Mer läsning

Annons