Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokratier har egen budget

/

Efter nattmangling avslutades det senaste EU-toppmötet tidigt på morgonen 9 december.

Annons

Unionen hade ett fast grepp om situationen. Det var budskapet till finansmarknaderna. Inget medlemsland skulle behöva gå i konkurs.

Den särskilt upprättade räddningsfonden hade de pengar som behövdes, försäkrade stats- och regeringscheferna. Dessutom lovade de att kommissionen och domstolen i förebyggande syfte skulle få ta ställning till medlemsländernas framtida budgetar.

På kort sikt räckte detta för att lugna. Under de tre veckor som gått sedan dess har media varit fyllda av annat material. Ändå måste vi räkna med att dramatiken återkommer.

Avgörande blir de preciseringar av överenskommelsen, vilka nu förhandlas fram av ländernas regeringskanslier med sikte på nästa toppmöte som är utsatt till de första dagarna i mars.

Hur många hundra miljarder euro kommer då att finnas i räddningsfonden? Det kan ingen säkert veta. Ty en sak är att ställa i utsikt. En annan sak är att parlamentariskt besluta. Frågan blir om marknaderna kommer att finna den garanterade summan tillräcklig.

Lika viktigt är hur långt medlemsländernas parlament i praktiken visar sig kunna acceptera att låta sina framtida budgetar granskas av unionsorganen innan de får beslutas.

Även sådant är lättare att lova än att uppfylla. Det är inte självklart, att marknaderna kommer att låta sig imponeras, när de om två månader avläser åstadkomna ändringar i ländernas lagar och grundlagar.

Problemet är att medlemsländerna är demokratier. Att proklamera undantagstillstånd och att regera utan politisk frihet och allmän rösträtt är inget alternativ. Det gör det politiskt svårt att fatta beslut, som framtvingar växande arbetslöshet och vidgade sociala klyftor.

Svenska folket vägrade i folkomröstningen 2003 att underkasta sig. Vi ville själva kunna bestämma om skatter, offentliga utgifter och regler på arbetsmarknaden. Att vi faktiskt inte anslöt oss till valutaunionen räcker som skäl också den här gången.

Argumentet för att sätta sig över vad som då beslutades är motsägelsefullt. Den svenska rösten i Bryssel väger tyngre, säger de som nu vill ansluta sig. Ju mindre vi gör anspråk på att kunna ta eget ansvar, desto större blir vårt inflytande inom unionen. Varken sunt förnuft eller undersökningar tyder på att detta stämmer.

Den som läser annat än pressmeddelanden urskiljer lätt den underliggande svårigheten. Den är välbekant. Allmän rösträtt och politisk frihet gör människor politiskt intresserade.

Botemedlet för denna ”olägenhet” är inte mindre utan mera ansvar för det egna landets budget.

Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet

Mer läsning

Annons