Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är synd om människorna

/
  • Anna Anka är lika mycket resultat av det patriarkala samhället som alla andra. Hon är ingen vinnare. Det är inte någon av oss.

Annons

Namnet på allas läppar den här veckan. Och på statusuppdateringar på Facebook. Och i texter i tidningar. Och på bloggar. Och i radion. Och på tv.

Svenska Hollywoodfruar, programmet på TV3 som gjorde Anna Anka till Sveriges just nu mest omstridda debattör och ett eget debattämne i sig har jag inte sett. På min 17-tummare från 80-talet får hon inte plats. Hennes debattinlägg på Newsmill är deäremot onekligen intressant läsning. I en tv-krönika i SvD kallas hon för en usel debattör. Personligen skulle jag snarare kalla henne lysande. Hon trippade in med en molotovcoctail handen, kastade in den i det svenska folkhemmet, och trippade sedan ut igen. Klart och betalt. Och sedan har debatten skött sig själv. Vilket inte alls är särskilt underligt. Hennes åsikter är inte politiskt korrekta, de utgör inte tankegångar som vi anser det vara OK att sätta ord på, och de skapar uppenbarligen tumult i svensken, för i jämförelse med Anna Anka är även den värsta patriark feminist.

 

inte ens om särskilt provocerande tankegångar. Hennes syn på könsrollerna är bara samhällsstrukturer omsatta i ord. Ett koncentrat av en regerande uppfattning kring innebörden av att vara kvinna och man.

”Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet”, skriver Anka på Newsmill. Refererandes till en nation fylld av fäder som bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten. Och jämställdheten ännu är en utopi.

Intressant att se är hur många som ändå är feminister, när någon slår ett slag för motsatsen. Talibaner och Ankor har vi inte något till övers för. Trots att det bara handlar om grader i helvetet. När vi konfronteras med ytterligheter tycker få att det här med jämställdhet är något annat än rätt och riktigt. Klart vi ska ha lika lön för lika arbete. Men kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. Vad det nu innebär. Mer än att rollerna vi tilldelas per definition innebär saker som att vi inte alls ska ha lika lön för lika arbete.

Men det är som bekant långt mycket lättare att vara jämställd i teorin än i praktiken. Därför är det också lätt att kalla Anna Anka för en idiot och förfäras över talibaner som inte anser att kvinnor ska ges rätt att studera och tycka att vi ska ha lika lön för lika arbete. Men svårt att dela lika på föräldraledighet och det oavlönade arbetet i hemmet. Men vi är för jämställdhet i teorin. Det är vi ju faktiskt. Därför är det också skönt att sitta och förfäras över en blond svenska som bara säger det så många egentligen tänker. Då har vi gjort vårt. Och kan fortsätta leva ojämställt med gott samvete. För som Anna Anka, det är vi ju i alla fall INTE. Eller?

 

och blickar ner. Problemet är bara att någon placerat henne där. Att hon inte klättrat upp på den för egen maskin. Hon har burits fram till det dukade bordet av månghundraåriga traditioner och en kvinnosyn som är lika uråldrig som den är modern.

”Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”, utbrister hon som ungdomskultens främste försvarare. Ja. Varför nöja sig med en Anka när man kan köpa sig en söt, dunig liten ankunge? Anna Anka är 38 år. Hennes bäst före datum är redan passerat, det fysiska förfallet pågår sedan länge, hur mycket hon än kämpar emot.

I konsumtionskulturen har människan reducerats till att bara vara en vara. Prostitutionen är ytterligheten. Ungdomskulten normen. Det är synd om Anna Anka. Eller. Snarare. Det är synd om människorna. Anna Anka är lika mycket resultat av det patriarkala samhället som alla andra. Hon är ingen vinnare. Det är inte någon av oss.

För kvinnor finns egentligen bara två sätt att förhålla sig till det patriarkala samhället. Att foga sig. Eller göra uppror. Anna Anka valde att foga sig.

 

Mer läsning

Annons