Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det skaver

/
  • Valnatten 2006. Sverige får en borgerlig regering. Fredrik Reinfeldt blir ny statsminister och tar emot folkets jubel. Sedan dess har regeringen infört ett flertal förändringar, ofta försämringar, av våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Samtidigt har inkomstskatterna sänkts med 70 miljarder kronor.

Annons

En gång för länge sedan fanns det ett fängslande, vackert ord i det svenska språket: Solidaritet. Jag vet inte om ni kommer ihåg det, för det känns så himla länge sedan. I alla fall, solidaritet betydde inte (som man kan förledas att tro) att vi skulle hjälpa dem som det var synd om. Nä, solidaritet innebar att vi tillsammans bidrog till det gemensamma för att kunna ta del av det gemensamma om vi någon gång behövde.

Jag vet. Det låter helt omodernt och gammalmodigt. Men det funkade faktiskt. Det gjorde att vi hade ett generellt välfärdssystem som gällde alla, då menar jag alla, kungen och Lasse på bänken var liksom med i samma båt. Kanske inte just kungen, men så var tanken i alla fall.

Jag saknar den där solidaritetstanken. Trots att jag har en tusenlapp mer i plånboken i dag än för fyra år sedan så skaver det. Jag vet att den här tusenlappen har jag snott från dem som är sjuka och arbetslösa. Jag försöker att inte tänka på det när jag står där i butiken och väljer mellan en ingefärsmarinerad entrecote eller en nystyckad kalvinnerfilé, men som sagt.

Det skaver.

Den som följt nyhetsrapporteringen under de senaste fyra åren kan se att det har inträffat ett gigantiskt systemskifte i Sverige. Allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa och allt färre sjuka har rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Samtidigt ökar köerna till kommunernas försörjningsstöd.

”Mäh, de har ju bara flyttat från ett försörjningssystem till ett annat”, kanske någon tänker.

Nä, så enkelt är det inte. Det är mycket värre än så. Reglerna för att beviljas försörjningsstöd är så snäva, så otroligt hårda. I stället har fattigdomen kommit åter till Sverige. Det är här någonstans som det börjar kännas riktigt obekvämt. Det skaver.

Nej, inte har arbetslösheten minskat heller. Vare sig i procenttal eller antal personer. 2006 var arbetslösheten 7,1 procent (336 000 personer), 2010 var arbetslösheten 8,4 procent (415 000 personer).

Regeringspartierna har under mandatperioden använt sin standardmedicin mot arbetslösheten. De kallar det ekonomiska incitament. (Vilket i klartext betyder att om människor får extremt lite i ersättning, eller ingenting alls, så ska de på grund av rädsla för fattigdom kravla sig upp ur soffan, skärpa till sig och skaffa sig ett jobb).

Då tänker man att, då borde det ju finnas ett samband mellan nivån på a-kassan och nivån på sysselsättningen. Men, nej. Det finns inget. Det är inte så att en shitty a-kassa innebär att arbetslösheten minskar. Tvärtom. Men, en hög a-kassa ökar möjligheterna för människor att söka jobb under en längre tid och på så sätt hitta ett lämpligare och mera välavlönat jobb. (Detta är inget jag har hittat på själv, påståendena kommer från en forskare vid Umeå universitet.)

Så vad är då anledningen till att trygghetssystemen helt har smulats sönder? Jag tror att det är så här. Det handlar om den där arbetslinjen som är så i ropet. Om människor har att välja mellan att svälta eller att ta de allra sämst betalda jobben så skapas det en reservarmé av arbetslösa som konkurrerar om låglönejobben. På så sätt hålls lönerna nere. Och till slut. Ja, då går det att få två arbetare till priset av en. Då kanske jobben blir fler. Men, fattigdomen finns kvar.

Jag saknar solidariteten. Och det skaver.

Mer läsning

Annons