Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Donera mera

Väldigt få vill tänka på sin egen död. Men vi borde det. Vi borde fundera över livets enda absoluta, oundvikliga faktum; att vi, alla, du och jag och alla vi känner och inte känner ,en dag skall dö.

Annons

För dö kommer vi göra även om vi inte tänker på det ,och spenderar ett helt liv på att efter bästa förmåga låstas vara odödliga. För det är bara då vi kan förhålla oss till döden och agera i enlighet med vetskapen om att livet är ändligt. 

Att vi helst inte tänker på döden är dock ett obestridligt psykologiskt faktum, som tyvärr riskerar försvåra för våra anhöriga och även samhället vi under vår livstid är en del av, när vi väl dör. 

Att inte planera för sitt frånfälle försätter anhöriga lätt i vånda när beslut skall fattas om organdonationer och begravningar. Beslut som skall fattas i en situation då våra nära befinner sig i kris; vi har ju dött.

Trots kampanjer för att få svensken att skriva in sig i donationsregistret saknas fortfarande uppgifter om hur en majoritet av svenska folket egentligen vill ha det när de dör. Idag finns 1 499 337 personer registrerade. Övriga överlämnar åt sina anhöriga att fatta beslut i en situation präglad av sorg och chock.  

Att vi inte fattar beslut om organdonation innebär att människor riskerar dö i väntan på ett nytt organ, helt i onödan. Idag väntar 765 individer på ett nytt organ, men tyvärr dör årligen runt 30 personer i sin väntan. Ett slöseri med liv som vi med gemensamma insatser hade kunnat rädda.  Särskilt med tanke på att statistiken visar att de allra flesta svenskar faktiskt är positiva till organdonation. Men det räcker inte att vara positivt inställd till donation. För att förändra krävs handling, för att du skall bli donator krävs att du berättar för dina anhöriga om din vilja att bli donator eller att du skriver på ett donationskort eller anmäler dig till donationsregistret. Detta trots att presumtionen är att du vill donera dina organ om annat ej angivits under din livstid. Motsätter sig dina anhöriga det blir det nämligen inte någon donation, det blir det inte heller om det finns olika åsikter bland de anhöriga om vilken din vilja varit eller om dina anhöriga inte går att nå. 

Under veckan som gick aktualiserades donationsfrågan igen när forskare vid Linköpings Universitet förespråkade ett system där våra anhöriga erbjuds ekonomisk ersättning vid donation, pengar som skall gå till vår begravning. Ett oacceptabelt förslag, i Sverige och i andra länder är organhandel förbjudet eftersom det är att klassas som en djupt oetisk handel. Vilket det också är. 

Vi och våra anhöriga borde inte behöva uppmuntras till donation genom löften om pengar. 

Vi borde stå vår nästa så nära att det faktiskt är en självklarhet att donera våra organ. Att säga ja till att våra organ kommer andra till nytta när vi själva inte har någon användning för dem.  

Men å andra sidan. Vi är ju döda. Så för oss spelar det ju förstås egentligen inte någon roll vilka beslut som fattas eller under vilka omständigheter. Vilket dock är ett tämligen egoistiskt förhållningssätt till människorna vi älskar. Och till människorna vi aldrig mött, men som genom oss kan få en ny chans till liv, till ytterligare dagar att skratt och älska och dra ner luft i lungorna. 

Och så var det ju den där andra aspekten förstås. Den som gör en anmälan till donationsregistret till precis lika mycket av en egoistiska handling som en solidarisk. 

För det kan ju också vara så att vi en dag själva kan hamna i en situation där vi eller de vi älskar behöver ett nytt organ. Och riskerar dö i väntan på ett organ. 

Livet är fullt av överraskningar. Och alla av dem är tyvärr inte glada sådana. 

 


Mer läsning

Annons