Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter tysta minuter ska vi höja våra röster igen

/

Annons

Regnet faller över den lilla norska staden som varit mitt hem i sommar, himlen gråter. Tåget tog mig över gränsen, till hotellet någon timme utanför Oslo där jag jobbat som kock den senaste månaden. En av många andra gästarbetare.

När de första rapporterna om terrordåden kom kunde ingen av oss riktigt förstå vad som hänt. Några timmar bort från Oslo och Utöya stod vi och skämtade på köksgolvet. Estländarna om att det säkert var en tysk nazist som gjort det, tyskarna om att det var arg kurd, kurderna om att det måste varit en galen svensk gästarbetare.

Kvällen efter, när dödsantalet stigit och vi hunnit titta på nyheterna, låg köket tyst, bara maskinerna lät, och radion.

Sorgen obeskrivlig i tanken på anhöriga och drabbade.

Över maskinernas dån hörde vi rösterna på radion förändras. Från att först ha pratat om terrordåd till att plötsligt prata om vansinnesdåd. Från att prata om terrorister till att prata om en ensam galning. För att terroristen visade sig vara en blond man?

Vi kan inte låta analyserna tystna där. Terroristen Breivik har varit politiskt aktiv i Fremskrittspartiet och föddes ur den mörka tid vi lever i; med främlingsfientliga och islamofobiska partier i nordiska och europeiska parlament, en tid där samma retorik som Breivik använt i sitt manifest återfinns flitigt i kommentarsfält över hela internet.

En tid där de flesta vänsterungdomar blivit hotade på grund av sina åsikter, några också misshandlade.

En tid då många förra hösten inte vågade lämna sina lägenheter i Malmö eftersom den nya lasermannen härjade på gatorna.

En tid då en svensk fackföreningsman mördas på våra gator på grund av sina åsikter.

Så måste vi också se terrordåden i Oslo och Utöya som politiska massakrer där den norska socialdemokratin och arbetarrörelsen var måltavla. Ungdomarna mördades för att de valt att engagera sig i en viss organisation.

Men ur sorgen och mot mörkret från den växande rasismen och fascismen sätter vi ljuset från tusentals minnesstunder. Och efter sorgen, handlingen. För det är tydligt att vi måste bli fler som tänder ljus och säger emot i denna mörka tid. Och för våra döda kamrater i AUF lovar vi att efter tysta minuter fortsätta att höja våra röster mot mörkermännen, fortsätta att kämpa.

Är du ännu inte organiserad i ett parti eller organisation som tar kampen mot mot rasism och fascism på allvar så säger vi, välkommen!

Vi behöver bli fler.

Jenny Wrangborg

Mer läsning

Annons