Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eländigt. Snö! Kaos.

Annons

Tidigt uppe för att bilda kö till incheckningen ute på Gatwick. Men några centimeter snö hade lamslagit landet. Skolor stängdes, vägar oframkomliga, hela landet frös. Det var ungefär nollgradigt. ”The Big Freeze” förlamade Storbritannien och i London var det lite snöslaskigt.

Men nu, efter några dygn i den fantastiska staden, där sonen konserterat i en ombyggd kyrka uppe i norra London, hemåt igen. Men oroande om tillståndet på flygplatsen, var den stängd eller öppen? Vi får se.

Därefter oro; tåget ut kom halvvägs, vi fick byta till ett som klarade snön. Men från flygbolaget en hälsning: Välkommen ombord! Jag kände mig hemma. Sedan, efter några minuter, nytt besked: ”Vi beklagar att ditt flyg blivit inställt”.

Men vi kämpade på och släpade väskorna ända fram till Norwegians disk. Den var nedsläckt, tom, övergiven. Efter ett tag kom en ensam dam och förklarade läget; åk hem igen. Gatwick stängt till fredag morgon, minst. Några hundra hemlösa passagerare grunnade på saken, vad gör vi till fredag morgon, eller kväll? Men se här, en matlapp, värd sju pund!, som tröst. Men hem? Hur då? Hon menade väl hotellet inne i London, som vi nyss lämnat.

Men vikingar ger inte upp så lätt, vi tog tåget tillbaka, chansade på en adress och efter ett tag fick vi ett nytt rum. Men flyg hem? Från Norwegian blott tystnad. Övergiven, hemlös, orolig i London. Ingen tröst från det norska bolaget.

I Stockholm tog svärsonen fram biljetter (dyra) hos SAS, som flyger från Heathrow. Där sopades snön bort och flygplanen kunde, oavbrutet, stiga mot skyn. Vi klev på och flög hem.

Från Norwegian besked, två lediga platser på ett plan sent fredag kväll. Hur kom alla andra hem?

En dag extra i London, det blev Globe Theatre, byggd på källor från Shake- speares samtid, och Tate Modern. Och tidigare en heldag i British Museum, fritt inträde. Några hundratusen föremål, de flesta hemforslade från fjärran länder.

Jag fastnade vid Rosettstenen och stod fascinerad framför väldiga stenskulpturer från det assyriska riket.

Och så en hel sal med de stulna friserna från Parthenon. De borde återlämnas, men dagens imperialism lämnar inte ut de ovärderliga föremål tjuvaktiga britter roffat åt sig.

Strejker och demonstrationer i London, som så ofta. Studenter protesterade mot högerregeringens ”reformer” för den högre utbildningen och facken stängde tunnelbanan som markering mot brutala nedskärningar och skattehöjningarna, mest för löntagare. De rika går fria, här som där.

Men Reinfeldt skiljer ändå ut sig, han häller tusenlappar över de redan förmögna.

Det vågar inte David Cameron.

Här en omvänd klasspolitik, hyllad av de lokala parlamentarikerna från den förenade högern.

Lars Beckman, en moderat med framtiden för sig, skrockar av förtjusning över härliga opinionssiffror och de svindlande klyftor som snabbt växer fram.

Alla kurvor pekar rätt under alliansens regering, skriver den lycklige och kluckande Beckman på sin blogg. Han tänker då inte på de döende som tvingas till Arbetsförmedlingen, eller den växande skara som utförsäkrats och nu återvänder till sjukskrivningens hårdnande villkor. Icke heller på arbetslösheten, den ligger ju kvar på 8 9 procent.

Beckman, en fryntlig tjänsteman, ser sig som representant för den nya arbetarklassen, andra ser den gamla vanliga högern, ideologiskt och fysiskt avskiljd från kroppsarbetets villkor.

Men moderaterna orkade ändå förnyelse, och stöpte om hela partiet. En lyckosam och modig process. Socialdemokraterna verkar sitta fast i det gamla; Sahlin går, resten består. Den olycklige Baylan, handplockad av Sahlin, klamrar sig kvar när han borde vara den förste att lämna. Men Sahlins krets kämpar för det bestående och så få förändringar som möjligt. Fasta, lönsamma jobb i potten. Någon ny generation kan inte ens anas. Eländigt att följa det spelet.

Jag söker tröst hos Lena Sommestad, glasklar, övertygande, spännande. Och stenhårt kritisk till dem som körde partiet i diket. Nu diskuterar hon de privata skolorna, som av Sahlin gavs frihet att skapa väldiga vinster.

Sommestad kan göra s-politiken modern och tidsanpassad, med rötterna i rättvisa, solidaritet, allas lika värde.

En sorgens röst i telefonen om tillståndet i Pingstförsamlingen; förtvivlan och upprördhet. En trovärdig berättelse om en kyrkas inre. Ingen vågar kritisera den enväldige ledaren, som saknar medlemmarnas förtroende. Minst fem har lämnat styrelsen under senare år, i protest mot ledningen. Han, den enväldige, borde lämna alla uppdrag, men tar i stället på sig nya. Pastorn hukar, församlingen lider.

Jag lyssnar förundrad, är detta interiörer från en av de största frikyrkorna? Jag läser det nya numret av Kristdemokraten, Lennart Sjögren har redan fått sparken. Kanske öppnar det för kritik också i Gävle.

Äntligen hemma! Snödrivor och riktig kyla, lite sol. Miljöombyte. Den försynte hantverkaren ringer; kan vi skicka en första räkning? Det är för bokföringen. Dyrt, men tänk vad fint det blir. Jag kan se de renoverade rummen framför mig, men när? Jag lägger upp en plan, den sträcker sig till nästa sommartid.

Mer läsning

Annons