Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bild av Sandviken?

Mödosamt, och med stigande upprördhet, tar jag mig igenom artikeln om familjen Lénström i Sandviken. Texten tar emot och river upp. Är detta verklighet, i dag, i Sandviken?

Annons

Jag läser om en familj vars hela existens slås sönder av en sjukdom som, över en enda natt, välter hela livet över ända. Från vardag till en mardröm som sträcker sig mot den överblickbara framtiden. Alla dagar, eller år därefter osäkerhet, oro, ångest. Inför Maria Lénström, och hennes familj, borde den förenade byråkratin därför ställt den självklara frågan: Vad kan vi göra för er?

Men orden föll, symboliskt: Vi gör bara det vi absolut måste.

Byråkratin vrider och korsläser sedan paragraferna för att komma undan ansvar, tjänstemän studerar förordningar och lagar och vänder sig sedan mot de drabbade; se här, några förslag till lösning. Bäst att acceptera, och så går vi alla vidare.

De tänker kanske på Jette Schmidt. En annan medborgare som krävde det självklara, att få vara med sin familj de sista dagarna i livet. Jobbigt för byråkratin med den debatten, besluten kunde ju misstolkas.

Familjen Lénström har egna idéer, grundade på familjens behov av trygghet och omsorg. Om den ska hållas ihop krävs vissa åtgärder, inte oöverstigliga, men med omedelbara, möjligen höga kostnader. Men sträckta över några årtionden en spottstyver. Och den ger familjen ett drägligt liv, efter omständigheterna. För ett solidariskt samhälle borde detta vara självklart.

Men Sandviken krånglar, nu som med Jette. Skuggor faller över politikerna. Lénströms är jobbiga och regler är regler. Och medkänsla, empati har inget stöd i lagar och paragrafer. Så då blir frågan: Vad är det för fel på Sandviken?

Mer läsning

Annons