Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En enda väg mot framtiden?

Annons

Tomas Tobé, en av de ständigt leende lokala högerpolitikerna, önskar sig ett ”mer sammanhållet Sverige”. För det krävs borgerlig politik. I den handfasta praktiken krävs då fler satta i ”sysselsättning”. Där pekar alla siffror rätt; 100 000 fler i dag än 2006, och 100 000 till de kommande två åren. Lysande.

Men Tobé glömmer att utbudet av möjlig arbetskraft är större, befolkningen ökar, och att fler önskar sig ett jobb. Och arbetslösheten är besvärande, den tynger Tobés vackra målning av tillståndet i landet. Så han håller sig till ”sysselsättning”.

200 000 fler på bara några år, så varför gnälla om 3–400 000 arbetslösa? Eller att antalet utförsäkrade drar iväg mot 100 000, eller ännu fler, fram till nästa val?

Det gäller, för de nya Moderaterna, att sortera orden och reda ut begreppen. Fredrik Reinfeldt väljer, på frågan vad han skall svara alla som upplever att politiken är ”omänsklig”, att berätta om sin resor i landet. Han lyssnar, men reglerna ligger fast.

Det gäller bara, säger Reinfeldt, att öka ”anställningsbarheten”. Också svårt sjuka, eller de i livets slutskede, kan jobba, sittande, liggande eller hukande. Inför den kallhamrade byråkratism Reinfeldt förvandlat till politik gäller det att ta sig i kragen.

Tobés klena analys landar i att oppositionen måste ta ansvar. Det sker bäst genom att anpassa sig till högerns agenda. Tobé låter som vilken inhyrd torped som helst, rikligt belönad av Prime och andra lobbyorganisationer som betalas av Svenskt näringsliv. Bildt, på sin tid, talade i alla fall klarspråk, han drev ”den enda vägens politik”. Enkelt, eller enkelriktad.

Den slutade med 500 procents ränta.

Mer läsning

Annons